Vi är alla på väg någonstans, mina fötter och era fötter. Mot något avlägset Shangri-La. Till ett paradis förhoppningsvis vid en öde strand. Går vi framåt eller baklänges? Det beror på vem vi är förstås...

Ändå vandrar jag. Framåt. Baklänges. Hela tiden i rörelse. Motsvarande den känsla som finns inuti mig när jag tänker på Dig. Mina fötter tar mig två steg framåt och tre steg bakåt, när jag befinner i absolut bottenläge.
Jag minns när jag hade medvind i seglen. Det var år 2014. Då var det fem jättekliv framåt. Först med höger ben och fot, sedan samma sak med det vänstra. Och då kom jag riktigt långt. Till södra Sverige i ett enda huj.

Nu är jag rädd att min gångstil tar mig norröver. Två steg fram och tre steg bakåt, det blir ju totalt ett steg bakåt. Hela tiden. Måste klä mig varmt för medan det är +7 grader i Stockholm, så är det -7 grader i Kiruna. Alltså längst uppe i norra Sverige. Och inte finns det något som lockar mig än tjusig natur och höga berg.