Jag hatar
min kärlek till dig.
Jag fruktar den
och bannar den.
Och din blick
som borde straffas,
som får mig
att tappa andan,
och förlora mitt förstånd.

Min kärlek är för tung
och obarmhärtig,
utan vett och sans.
Som Mozarts Requiem,
en eldstorm
bortom all kontroll.

Jag försöker dämpa den
och styra den,
göra den sval
och lättsam,
som ett pianostycke
av Satie.
Jag vill leva stramt,
och behärskat,
älska som de sansade,
de med stil och smak,
och lugna andetag.

Men det blir ödsligt
och tyst,
drar kallt i mitt bröst.
Jag är som en cello
utan stråke.
Vill bli spelad på,
och skapa eggande toner,
i en glödande sonat.
Slutligen så kommer du
med heta händer,
och spelar
på mina spända strängar.

Vi är så nära,
så innerliga,
bortom strid
och tvivel.
Ett fulländat samspel
på gehör,
utan noter,
så mjukt och taktfast.
En ljuv extas,
av himmel och jord.

Efteråt
en andäktig tystnad
och ro,
bara svala bäckens sorl,
och lövsus kring vår bädd.
Vår slummer så trygg
under smekande vinden,
och vi drömmer
bakom slutna ögon,
belysta av stjärnor
från en okänd galax.