Kalla blickar i träskets vålnad, spökena vrålar
Vi vill har mer, ge oss mer, döden skall inget få se
Vindarna susar i kvava ljus, det luktar ifrån bruset
Stumma moln svävar över historiska hus
Monstren blickar emot träskets kalla håll
I världens universum är blixten en ordlek
Blinda kalla kårar i ljusets mörka sken
Månen trillar sakta ner, ner och förgör

Havet reser sig, slukar det varma hjärtat
Skogens konungar dansar nakna i träsket
Bortom dimmans smala slöja är det dans
Kalla blickar i träskets vålnad, spökena vrålar
Ondskans tingest i havets vackra böljande röda
Små strimmor av blod förkalkade till ådror
Trasiga sömnlösa själars underbara klagan
I det tragiska, vackra blåa, oemotståndliga

En sten bryts, en maskin startas, allting rasar
Kollapsen är på brinken till att förinta
Den värld månen trillar ner på, vi blinkar
Och satan skrattar bland lövens mörkna verk
Skriver verser, psalmer, vi alla kommer att hata
Ekande skratten ifrån blommiga skatten
Hemsökelser hotar oss alla, i dygdens vackra
Friheten berövas vid födseln, vi stelnar
Blottade tårkanaler fyller det hela
Målar duken fylld av färg, kaoset splittras

Du underbara, du gamla, du fria
I kalla blickars önskade ömhet stelnar blodet till is
Vålnaderna skrattar i träskets lömska röst
Och under varje sten blommar allt i min tröst
Vackra ord är trasiga saker, tomma ord belyser
Det förintande vinner när månen vackert trillar ner
Och haven stegrar, vågorna skenar, rotationen stannar
Hemsökelser hotar oss alla, i dygdens vackra
Du tingest, du vackerhet, fyll mitt inre
Tomma ord bleker det yttre, jag stelnar