Lancala var ett land av både skönhet och mörker, där den sensommarens kväll bar en känsla av både frid och förebud. I Lanzcorona var något stort på väg att ske. Solens sista strålar lyste över de böljande gula fälten, och varje veteax rörde sig som om vinden själv hade en hemlighet att viska. Det var en tid då livet firades, men i de fjärran bergen, där natten redan lagt sitt täcke över landet, viskades det om kommande förändringar.

Beata-Beatrice mor
Kung Helvas, härskaren i Norra Lancala, hade aldrig föreställt sig att hans öde skulle bli så tätt sammanflätat med en kvinna från Mårolån. Beata, en enkel kvinna från landet österut, hade förlorat sitt hjärta till honom under en fest där vin och musik dolde de mörkare krafterna som rörde sig i Lancalas skuggor. Och nu, i ett avlägset hus utanför Lanzcorona, födde hon deras barn, ett barn som var förutbestämt att förändra allt. Det barnet skulle döpas till Beatrice av Norra Lancala.

Presens:

Sensommarkvällens ljus hängde lågt över horisonten, och de sista solstrålarna färgade himlen i gyllene toner. Fälten runt Lanzcorona svajade mjukt i vinden, som om de sträckte sig mot himlen, otåliga att välkomna den natt som närmade sig.

I skogen som kantade byn sjöng syrsor i vinden, och ett stilla lugn hade lagt sig över landskapet. Men där inne i det lilla huset, där Beata kved i smärtor, fanns inget lugn. Hennes händer grep hårt om halmen under henne, hennes kropp spänd av värkar som kom allt tätare.

Rummet var sparsamt möblerat, och facklornas ljus kastade fladdrande skuggor över de kala väggarna. Utanför hördes vindens sus, men inuti verkade allt fokuserat på det barn som snart skulle komma.

Beatas andetag blev mer ansträngda, och varje suck bar med sig en desperation som bara en mor kan känna. Hennes ansikte var blankt av svett, och hennes ögon, fyllda av både smärta och beslutsamhet, fokuserade på det enda som nu betydde något: barnet i hennes mage.

Utanför huset låg fälten som en gul matta mot natten. Vindens smekning fick det torra gräset att susa, och varje ton verkade vara en del av naturens egna uråldriga melodi. Det var som om världen höll andan, väntade på något stort. Och något stort var verkligen på väg.

Långt borta, i sin kammare i Djävulsbergen, satt Marak Kamarkasia framför sin spåkula. Korparna Orimix och Oromax kraxade lågmält, deras svarta fjädrar glänsande i det dunkla ljuset. Genom spåkulan såg Marak varje ögonblick av sin dotters plåga. Hon kunde känna värkarna genom sin magiska länk, och med varje våg av smärta som Beata upplevde, blev Maraks hjärta tyngre. "Glöm mig inte," viskade hon för sig själv. "Glöm inte den magi som fört oss hit." Ditt barn är även mitt, glöm inte det.

Plötsligt bröt ett kraftigt skrik ut genom natten. Beatas kropp gav ifrån sig en sista våg av kraft, och med den kom barnet. I hennes armar låg nu Beatrice, liten och darrande, med ögon som gnistrade mot facklornas fladdrande ljus. Utanför huset, i den stilla sensommarkvällen, verkade vinden stilla sig för ett ögonblick, som om världen själv välkomnade detta ödesmättade barn.

Beata tittade ner på sin nyfödda dotter, och tårar började rinna nedför hennes kinder, en blandning av lättnad och kärlek. Det var hennes första och enda barn som just anlänt. Men i det tysta hörnet av rummet stod en osynlig närvaro – Maraks magi. Även om hon var miltals bort, kände hon varje skälvning av barnets födelse.
"Beatrice," viskade hon. "Hon är den som ska bygga ett nytt rike med prins Rim, men under mina premisser." Sa Marak och log maktfullt.

Kung Helvas låg under tiden vaken i sitt kalla slott i Norra Lancala. Han hade länge vetat att denna dag skulle komma. Profetian hade förföljt honom i åratal – den natt då Marak, med sina onda ögon, hade spått att ett barn skulle ta hans rike ifrån honom. Han kände hur natten, trots dess skönhet, bar på något mörkt. Beatrice var född, och med henne kom början på slutet för hans välde.

Någon från Hamnstaen Rin hade varit och överlämnat en gåva till Beatrice. Det var ett smycke i form av en vit Duva. Den hade kommit från en okänd man som med detta smycket önskade Beatrice all välgång och stark fridfullhet i livet. Hon skulle komma att bära detta smycket vid sitt bröst sen den dagen hon fyllde 5 år.

Beatrice skulle komma att fråga sin mor Beata om smycket och Beata skulle svara att det var Duvan Menini och "den som bär detta smycket är under Duvan Meninis beskydd."

I Mortus Meus, där folket led under hungersnöd och förtryck, visste ingen ännu vad natten bar på, att en kommande Prinsessa var född. Men snart skulle de höra talas om flickan som var ämnad att förena sig med prins Rim och störta Kung Helvas.
Profetian om ett par som skulle förena ett land och skapa ett rike var nedskrivet i de gamla Jarmodarullarna som hela den nya tron byggde på.
Tillsammans skulle paret skapa Rimitrice rike, och en världslig balans skulle uppstå på hela planeten Loman, och med det en balans mellan skaparen och det skapade.