I nattljusets tysta skugga, där städer vilar,
ett enkelt ord växer, där tvivel faller.
Genom hjärtats dunkla stig, pulserar en frid,
ett "ja, jag älskar dig", svagt men klart.
Den lättaste sanning, i tystnadens famn,
brinner varsamt som stjärnstoft i mörkret,
vilar tryggt i själens oändliga andetag.

Ur de djupaste rummen av vårt enkla varande,
reser sig orden, oförställda och rena.
Ansiktet mot gryningen, i kärlekens ljus,
finner jag modet, i värmen av ditt namn.
Så svårt men så lätt,
är vägen genom hjärtats hemliga trädgårdar,
där varje "jag älskar dig" blir en blommas vår.