Det lilla barnet inom mig skriker om och bli älskad, mitt i dem negativa känslorna gömmer ju ändå sårbarheten över gånger jag ständigt har blivit övergiven.
Kanske vill jag bara bli omfamnad och höra någon ta emot mig i natten som skriker ensamhet.
Att bli påmind om hur svårt det verkar vara, hur dessa tårar vill ut till kärleken, i känslan i omfamningen som inger trygghet och säkerhet.
Hur ska jag ge något till mina barn, något som jag sällan har fått uppleva?
Vill inte skrika för döva öron längre, till en publik som ska kalla sig familj och vänner.
Vill bara försvinna i ett lugn, i en ro över att jag är nog.
Tänker det är inte så här vi vill bli älskade, inte i den här misären vi gräver oss i. Min frihet är inte till salu.
Har fått nog av och sälja bitar av mig själv till någon som behöver något annat än den jag är.
För jag vet att jag någonstans är nog.
Att jag förtjänar kärlek som inte vill binda mig till en bild målad av alla andra än mig.
Så frigör min roll.
Alla dessa magiska formler du utger för och vara kärlek, men ingredienserna visar manipulation.
Övertalning, en brygd jag har förtärt allt för många gånger.
Förgiftar mina sinnen till och tro mer på dig än på mig.
Så härligt naivt. Så härligt dumt, att tro att det ska bli annorlunda den här gången.
Men ni tycks vara skrivna med samma manus, utan något märkbart material.
Till för det abstrakta, kanske hoppet gömde sig bakom det – något jag tillägger för att inte komma fram som en idiot.
När ansvarsfråntagandet inte håller längre, måste jag göra plats.