Ett stråk av tvekan far över din blick.
Du tror du kan skrämma mig, du har nog rätt. Jag är rädd för dig och allt du kan göra mot mig.
Mitt hjärta i din hand, som så många gånger förr. En hand som bär våld.
Hotet ligger alltid nära och min kropp är aldrig smärtfri, alltid spänd som en fiolsträng.
Alla system överbelastade. Hjärnan trasig och utan hårddisk att lagra fler minnen i. Jag behöver lämna dig. Springa långt bort. Kasta minnena.
Hur klär man av sig minnen man inte längre vill ha på sig?

Du tror du kan skrämma mig. Och du har helt rätt.

Efter varje slag är du ledsen, ber om förlåtelse. Du brister ut i gråt, men ändå har jag aldrig sett en människa se så glad ut. Gud, ge mig styrka.