Din blick viker undan, ett stråk av tvekan far över den, nästan omärkligt men ändå där, som en skugga i ett rum som hastigt mörknar. Du tror du kan skrämma mig – och du har nog rätt. Din närvaro, din makt, skrämmer mig mer än jag vågar erkänna. Varje rörelse, varje viskning från dig bär med sig hotet av vad som kan komma, av vad som kan hända.

Mitt hjärta, som så många gånger förr, ligger i din hand, en hand som har känt på våldets kraft. Det är alltid där, nära under ytan, redo att slå till när som helst. Min kropp, den är aldrig fri från spänningen, aldrig fri från smärtan som dröjer sig kvar som ett ihållande eko. Jag är som en fiolsträng, alltid redo att brista, vibrera av rädsla, spänd till det yttersta. Varje system i min kropp är överbelastat, varje känsla förvrängd och min hjärna – den är trasig, fylld till bristningsgränsen med minnen jag inte längre orkar bära.

Jag måste bort. Jag måste fly. Springa tills mina ben inte längre bär mig, kasta av mig varje minne som tynger min själ. Men hur? Hur klär man av sig minnen som sitter som ett andra skinn, hur lämnar man något som är så inpräntat i ens själva väsen? Hur tar man av sig en skrud av smärta och skräck?

Och ändå, efter varje slag, ser jag dig gråta. Du ber om förlåtelse med tårar som rinner längs dina kinder, men jag har aldrig sett någon se så glad ut i sin sorg. Det är som om dina tårar är en befrielse för dig, en triumf. Gud, ge mig styrkan att lämna, att bryta mig loss från denna kedja av våld och förtvivlan. För ja, du kan skrämma mig – och du har helt rätt.