Amerika räddade mig
och historien spelade mig falskt:
Jag var inte krossad
eller under spillror,
inte heller blev jag slagen
längs en frusen motorväg;
mina barn är inte döda
av efterkrigstidens hunger;
min kärlek är tillbaka
med hans hjärta
intakt, som hans fötter stod;
jag har inte lurat någon
in i dödens kammare.
Mina vanor har inte brutits.
För mig står stenen för värdighet,
eld är ett starkt element,
månen är inte nödvändigtvis förmörkad,
snö finns för sin egen skull.
Jag vet tillräckligt för att vägra säga
att livet nu är bra,
men jag beter mig som om det vore så.
Skeptisk till kärlek, överlever jag
mitt eget vittne.
Jag är en främling för den nya början
som de gjort av ondskans stank,
begravningen av människan:
Jag förundras, då Ordet
reser sig från berggrunden,
lyfter, och delar på sig,
till en levande cell,
in i dess öden.