Fötterna samsas där borta, där nere,
till Hamzas (el Dins) knappt hörbara nubiska lutenserier
genom golvet från Spotify på bottenvåningen

Tinnitusen susar tryggt i spökhörselns djup

Den sista husflugan stiger & sjunker
i behagfulla serpentiner
genom västra sovrummets tänkta termik
bakom balkongfönstergardinen
i sommarens surrande skuggsång,
och allt njuter en semitransparent tunnhet

Jag lämnar mig ifred,
ser pennan stiga ut på papperet
i korta expressioner,
vilsamt brutna i ofullständiga pauseringar;
yrsliga exsitentialismer, klyftor att besväva,
ljudliga tystnader att klippbranta, rakt i synen,
ner i materialitetens framhärdna utsagor;
oktobers fuktiga löv läskpapperstätt fästande
vid djupskoga flyttblock
som inte flyttat sig på tiotusen år,
förstenade i hängsna ögonblicksbilder
ute på geologins krackelerande catwalk,
lupna i sina bästa moss- & lavstassar;
tremiljonersexhundrafemtiotusen dagars fotonblixtar
ljungande
i bergartsreminiscensernas lumenlarm

Fötterna samsas så gott de går
i sina respektive framsteg
ur ett äldre förflutet
genom purfärska förflutenheter,
uppradade i evighetens ringlande soppköksköer;
soppköksgudens metabolismmantra ekande
över exit-existensens ät- & skitmaskiner:

”Sannerligen, sannerligen äger jag er!”