Kavlugn

Stillheten i den krispiga luften gör mig lugn trots vindens vinande emellan nätter och dagar. Solen värmer som mild honung med glesa strimmor emellan löv och grenar. Så vackert sveps tunna blad runt, de dinglar ner sakta i allt av en station vid en pussbänk. En tid av begrundan med kärlek i tystnad. Ändå är livet överallt omkring och i oss. Tiden är skatter av synapser och jag kittlas av vinden i mitt hår som säger hej.
Vi är nakna med kläder på när kylan tar sina steg in i värmen. Jag är av med ler täcket och lättar. Du har fantasier som dansar på eggen av ditt svärd. Minnen är skatter i hopp av ljus där mörkret spirande möter dagen, de är mina, inte svärdet som är ditt.

Jag är fångad av luften i mina lungor, djupa andetag i ett nu.
Mod, hopp och drömmar. Jag ler och viskar

- Du klarar dig.

Lyfter ett löv och luktar på det. Ser på strukturen. Andas stilla, djupt och sakta. Så fint.

Vi går över berg med motgångar och kärlek är alltid starkare än döden där liljor träder fram genom förgångna stenar med sin lilla hicka emellan regn. Det är så tiden är.

Jag tillåter mig ha ett brustet hjärta för det är bara en väg av många där jag ändå är hel. Det kliar där inne i bröstkorgen och det är bara att lära sig flyga igen, så jag lyfter.

Planeten är intelligent med sina rötter och den hittar sig om och om, så gör även jag. Dock kommer hjärtat ihåg vad minnet glömmer. Det finns färglösa blommor utan doft, jag är inte den blomman…omän jag vinter förvaras i vila. Ändå lever rötterna med sin spirande klorofyl i antåg.