jag gillar inte rader som går hela vägen över sidan
och fortsätter sedan, indragna, ner på sidan till andra
repliker som prosa eller en fjäder som växer ut,
först snabbt och sedan expanderar allt långsammare
över sidan, ner på sidan, i en svagare och svagare upprullning
nästan till en linje som breder ut sig längs sidan,
en svart fläck, inte grå, utspädd, som blir längre och långsammare
tills rörelsen nästan är obemärkt, och saknar energi,
längre och rakare, tills den ursprungliga impulsen,
över tid, blir tunnare, som en fjäder som för alltid lindas upp,
dämpar sig tills dess själva innehåll blir tvivelaktigt,
och raderna bleknar, och blir blott till en linje,
en linje som sträcker sig längre och långsammare i tiden,
alltmer obestämd, tills den blir helt oförnimbar.