Samvetets sökarljus sveper över mig,
för verkligheten avskyr förenklingar.
Det hjälper föga ett egenrättfärdiga sina handlingar.
Och dom säger att man skall vara sig själv
ändå försöker många att bli en bättre människa.
För livet och omgivningen blir lättare att förklara
när man förstår att man inget förstår.
Och förstå att människor som lever utan substans
är just deras substans.
Då blir livet lättare att förklara.
Trots att livet är oförlikneligt närsynt och känslokall.
För livet skiter fullständig i dig.
Så var inte naiv och tro att livet bryr sig.
Livet vill bara transportera dig till döden.
Trots att livet och människan kan vara
som en vacker, frusen och gnistrande
vinterflod med sporadiska skrudar av snö som blåser runt.
Men du vet aldrig vad du finner under isen.
Inte ovanligt att helvetet har sin hemvist under isen.
Så när du vandrar på isen
undvik obrukbara tankar.
För helvetet har en förmåga att nosa upp dessa tankar.
Precis som när trollen känner lukten av religiöst blod.
För vi kommer inte undan, vi är inte unika.
Vi är alla utsatta för slumpmässiga och obegripliga
händelser under transporten till evigheten.
Själv tror jag ibland naivt att det finns någon annan
väg ut härifrån,
att det finns någon alternativ transport,
att en kryptisk vägledning plötsligt dyker upp,
om inte annat så att jag transporteras
långsammare och längre.
Misstänker dock att väntan på den
kryptiska vägledningen har ett högst osäkert utfall.
Så under tiden skriver jag mina böcker,
och målar mina tavlor fyllda med hunger,
en hunger efter att försöka förstå vad allt handlar om.
Och med böckerna och tavlorna försöker jag
att beskriva världen så att jag står ut med den.
Det är ett inre tvång,
ett flykt till god mental hälsa.
Mitt försök till frid innan transporten når sin destination.
Det gäller bara att förlika sig med att
i samma stund som vi föddes
byggdes vår giljotin
och vars stupstock vi genast lade nacken på.
Vi alla bara väntar på att bilan skall falla.
Det gäller bara att göra något vettigt under transporten.