Det smäller till på rutan bakom dig.
Hårt, för hårt, för något så litet att klara
du kikar ut bakom dig och på marken
nere vid husets fötter ligger hon nu
och hon vilar, hennes systrar och
bröder forsar fram på himlen och de
sjunger som i saknad. De sjunger, som
att de saknar henne och vill berätta
allt det de är på väg emot hon missar.
Du vill säga till dom att det inte är
någon fara, det gick på ett ögonblick
hennes verklighet hade en gräns hon
inte såg och den stannade henne direkt
De fortsätter sjunga, runt dig, när du
på en spade bär hennes kropp
ut i skogen där hon sen får vila
bland mask och ris och fågelsång.

Det går på ett ögonblick, en bergssida
som är lite halare än han trodde
och hans klövar glider till, lite för snabbt.
Han hinner inte få grepp igen innan
han rasar ner i grenverket nedanför.
Något sticker till, djupt, för djupt och han
skriker på sitt sätt men lyckas ta sig upp.
Han försöker nå grenen med mulen
men den sitter fel, konstigt, och det,
det gör ont, för ont när han stapplar sig
ner för sluttningen till trädgården där han
nyss, igår, kanske, snodde tulpaner
och tomatplantor. Han lägger sig där
och det gör ont. Även för småvilt så
kommer döden sakta och han hinner
ligga där ett tag innan kylan blir varm,
innan smärtan lättar, innan dagen
blir mörk. Innan han sluter sina ögon
för att inte öppna dom igen.

Det står ett ödehus vid lekplatsen
Småfåglar har byggt bon bland takpannorna
Gräset är högt, men inte för högt
Nån klipper det fortfarande, ibland.
En rådjurshona står där, i gräset
och ser sig om efter sin kid, lyssnar,
de kommer ifrån varandra ibland
så är det bara, men de hittar varandra
snart igen. De brukar göra det i alla fall.
Imorgon kommer hon ha glömt honom
imorgon kommer hon tänka på annat
men just nu, just nu är hon orolig
och just nu, just nu sjunger fåglarna.