Vi fortsätter att komma tillbaka
till det gamla hotellet,
till den gamla huvudgatan,
i den gamla delen av staden,
till den slående jättestatyn av Ganesha,
elefanten vilandes på sina stenfötter.
Vi kommer hela tiden tillbaka
till verandan med sin vita marmor,
pelargonerna och korgstolarna,
glasdörrarna och den persiska mattan,
festsalen med de brittiska ljuskronorna
där Handelskammaren träffas och pratar
om stolthet och prestation,
medan butikerna i kvarteret nu är lediga,
deras fönster nu blinda,
deras köpmän bytte till den stora nya gallerian
utanför stan, där butikskedjorna nu finns
med utcheckningsbanor och kundvagnsrampar,
där snatteri fortfarande är ett brott
som betyder häktning.
Vi fortsätter att komma tillbaka
till raden av neem-träd,
föreställer oss vår skugga, tider av fred,
föreställer oss morföräldrar, stora tidningar,
koppar, fat, människor som är ute och går,
biljettkiosken på den ockuperade biografen —
som verkligen hade bättre tider när hotellet
serverade världens bästa söndagsmiddag
och bröllopssviten alltid var fullbokad,
där guvernören kampanjade på trappan,
och lovade pengar för röster.
Vi återkommer hela tiden till det vi gav upp;
kommer ihåg att vi aldrig ville bo här igen,
i paradernas och brandmansbalarnas kvarter
och gymnasiemusikalen en gång om året.
Nej, det här är ett dödsbäddsbesök:
Beklagar sorgen!
...Men ändå inte.
Överraskande sorg och plötslig kärlek,
skräck för förlust, behovet av att lägga händerna
på det förflutna innan det är borta;
hålla fast vid kunskapen åtminstone,
om inte annat om vår historias trappor och väggar;
gå därifrån lite förnöjda åtminstone,
säkra på att någon gång, för länge sedan,
kom också vi någonstans ifrån, och att vi är verkliga,
vilandes eller ej på stenfötter.