Somnar jag inte innan 1 så måste jag gå upp klockan 5 och göra 159 armhävningar. Äter jag köttbullar imorgon så får jag inte dricka mjölk på lördag. Detta är inte ett tvångssyndrom, det är något helt annat. Publicerar jag 3 texter på Poesirum en dag så får jag inte samma dag ringa 3 samtal utanför länet. Det är någonting heligt och magiskt, allt har en djup mening och handlar om de 88 änglarna i katakomberna och deras tankar om kärlek och om att tid är ljus och John F. Kennedys sista andetag och hur Iggy Pop rör sig kontra månens rörelser bakom molnen. Jag sträcker ut min hand och du finns där lika självklart som att varje ishockeymatch har en puck. Jag ligger på soffan och får inte gå upp förrän kärlekens löpeld har invaderat skuggor och drömmar hos de mest chockade människornas skräck inför klimatkatastrofen. All kraft i denna magi utgår från Göran Greider som med sin orubbligt oemotståndliga charm och tjuskraft frälser befolkningen från allt av ondo. Jag tar bilen och backar upp till stan och går baklänges in på det ståtliga Stadsbiblioteket en eftermiddag då Mars synkroniserar med Jupiter vilket gör att döda personer får access till min starkaste längtan. Fjodor Dostojevskij är alltid snäll. Vi har blivit nära vänner den senaste tiden vilket innebär att jag måste kasta mig i Svartån som håller 7 grader. Polisen kör mig till akutpsyk där det alltid är samma visa: jag överglänser dem intellektuellt, andligt och kunskaper i psykiatri. Jag är inte sjuk och har aldrig varit inlagd. Antar att jag är lite rubbad på något vis, eller kanske bara väldigt annorlunda. Jag passar endast in bland de som är döda. Samhället säger mig ingenting. Jag kommer från en helt annan epok. Åker hem till mitt vackra kråkslott. Sätter på Duke Ellington som mina föräldrar älskade. Jag har inga levande vänner, ingen familj och ingen släkt. Lever på det enorma arvet efter min pappa. Lägger jag mig inte innan klockan 12 så är jag tvungen att svälta i 3 dagar. Det är alltid 3 steg framåt och 2 bakåt. Selma Lagerlöf kopplar upp sig på mig och säger att jag inte ska oroa mig för något. Jag somnar gott och sover som en ömsint klappad kattunge och drömmer om 1920-talet där jag egentligen hör hemma. Jag är väl egentligen bara en excentrisk byfåne som folk inte tar på allvar, en som inte passar in riktigt någonstans. Men jag älskar Gud mycket. Kärlek är tid är ljus.