Ankomst

De talar om nya hem med gammal tunga,
med röster som stannar halvvägs,
som om orden själva inte vill gå vidare.
Möblerna står uppställda i symmetri,
ordning för ordningens skull,
men i deras skugga viskar minnena
om landskap där ljuset föll annorlunda,
där luften var ett språk vi aldrig skrev ner.

Skorna står på rad vid ytterdörren,
och det känns som att de lyssnar –
de är ännu varma från vägen hit,
de bär fortfarande spåren av dammiga stigar,
och när jag ser på dem tänker jag:
har vi lämnat något bakom oss,
eller ligger allt vi är utspritt i deras spår?

Försök till rötter

I trädgården gräver vi i jorden,
försöker plantera något som ska växa,
men jorden här luktar främmande,
den är tät, som om den väntar på att vi ska be om lov.
Rötterna famlar, söker neråt,
men de vänder sig, letar bakåt,
till det som fortfarande väntar på oss där vi kom ifrån.

Kvällen faller och vi tittar uppåt,
och för ett ögonblick undrar jag –
är det samma stjärnor vi brukade följa?
Himlen här verkar plattare, tyngre,
som om den också känner avståndet,
men en liten ljuspunkt glimtar, påminner,
den lyser som något bekant, men svagt,
som om den själv försöker minnas oss.
Vad betyder ett hem under en himmel
som inte vet var vi hör hemma?

Inne i huset är golven fortfarande kalla,
våra fotsteg låter för högt, som om väggarna lyssnar,
och varje gång jag sätter ner handen på en yta
tycks något av oss lämnas kvar där,
som om vi ständigt flyttar in i skiftande skuggor.
I spegeln syns ansikten jag nästan känner igen,
men de vilar liksom på ytan, osynkade,
de kommer från platser vi ännu inte vågat släppa.

Uppbrott

Det ligger en väntan i luften,
en tystnad vi inte pratar om –
och jag undrar ibland hur man packar ner en vardag,
hur man viker ihop ett hem som en filt,
hur man lämnar en plats utan att låta något bli kvar.

Vissa dagar, när huset är tyst och vinden vilar,
kan jag nästan höra det –
hur minnena rör sig, som vingar i mörkret,
hur de knyts till väggarna, biter sig fast vid dörrkarmarna
som om de själva visste att en dag
ska allt detta bli något förflutet.

Och om dagen kommer när vi går,
hur mycket av oss lämnar vi då här?
Kan man bära med sig sin historia,
eller vänder den alltid tillbaka hit,
till det som var trygghet, till de rum som en gång
höll våra röster och vårt andetag?

Det är en tanke som slår rot ibland,
den där tysta rädslan för att vara hemkommen
men ändå på väg bort –
och jag undrar, hur länge står ett hem kvar
när dess hjärtslag redan börjat lämna?