Under sin pilgrimsfärd

såg den arma kvinnan sig om

stigen var snårig och sned vid utan flärd

efter sin saknad efter själens samförstånd

Hon kände inte igen sitt skratt och det leende

lenande smekande ömmande för andra

stigen var slingrig förutan seende

dimman speglade den sorg hos varandra

som på något sätt förlorat en kär vän

sökande frustande pustande idogt letande

inunder kvistar och sten famlande på känn

efter livets innerliga trofasta gnista den spretande

hon fann den till ändlöst slut hos andra

inom kyrkans omfamnande sfär

i gemenskapens och delaktighetens anda

där samtiden och kärlekens atmosfär är

... tacksamhetens lov.

Längs med pilgrimsvandrarens stigar

             så skall jag bära dig 

       i våra tunga och lätta fotspår

... inom längtan

... av saknad

                 ... fann jag dig till slut

                                 Min Vän.

Nu kan vi be "sinnesrobönen"

Avslutning: sjunga "Kärlekens tid"

till ära för "vördnaden för livet" 

Uppläsning