Tågstationen.
Avgångarnas kyrkogård.
Där avskedens osynliga bödlar dricker
kaffe bakom ryggar.
Jag går likt dem igenom allt och alla.
Trampar snett i drömhydrauliken.
Förminskas och lägger mig på vinterns
första snöflinga.
Som har höstens brand i sina kristaller.

Argumentationernas speglar lyfts upp i hallens tak.
Kråkflockarna flyr.

Den döda kaptenen som reste sig upp efter
hundrafemtio år på Mariakyrkans gravgård
sitter i fotoautomaten.
Havet rinner ut ur hans ögon över stationsgolvet.

Vid nyårsslaget är här lika tomt som det är
i de dödas löften om att besöka oss.