De skriker att jag borde vara tacksam,
Och ett klokare jag borde rimligen va’ hörsam,
Gapande mun och sneda tänder på rännan,
Känner smaken av plasten, den bekanta nyansen av rött
Fast inte som när nån’ har dött, inte som ungt, orört kött,
Inte som julaftnar eller tomtar, när broar brusar under bockar,
Inte den sorters röd som fläckar kinder i december,
Två händer som limmar sig fast och klämmer,
Som känner - och jag känner,
Det sterila, det bittra syntetiska i gommen,
Är inte äkta.
Mitt bittra saliv till frätande skum,
Ögonen skriker när rösten är stum,
Nej, det är vridet och osant,
Fastän jag är tom och salivet påtagligt varmt,
Fradgan separerar min hud,
Jag krackelerar,
Jag-et och Mig-et och Vem-jag-borde-vara-et,

Läpparna kontrasterar rött mot det röda,
Tratten trycker ner i hal-


De skriker att jag borde vara tacksam.

Den röda konen är mitt språkrör,
Mitt rakade huvud, nerklottrat av neon,
Det är för att stenarna ska träffa enklare - hårdare.
När huden spricker och bildar dalar och älvar,
Strömmar bort från dem själva, till något annat,
Erosionszonerna lyser som ädelgaser,
Rött som en trevande laser i bröstet,
Det tjocka, skimrande blodet tränger ut ur porer,
Säger mig allt om vad jag ska, vad jag borde,

Det röda kontrasterar mot det röda,
Tratten trycker ner i hal-

Den kokande vätskan hånar med sitt smatter,
Tjock och klar likt en himmel utan stjärnor,
Och en himmel utan stjärnor är
Skräckinjagande tom,
Måste va’ en simulation.
Men detta är verkligheten, och i den är man tacksam,
Tag emot min kropp,
Drick, mitt barn.
Och den tröga vätskan är seg och ovan,
Med klibbiga fingrar smörjs svalget likt galgen,
Minsta detaljen är skickligt karvad och smord i lin,
Näsan kittlar av rykande terpentin,
Sältan smälter som snö i min strupe,
Rännan håller ett stadigt grepp om Jag-et, Mig-et,
Och det där ute.

Fotfästet lossnar vid branten, sedimentet mjuknar under sulorna,
Skulle va’t vaksam,
Bitit av hela kakan, för jag har så mycket potential -
Stenarnas potential blir kinetisk,
Nacken bryts och jag och jag och jag vecklas upp,
Mitt brustna kranium ligger öppet för världen,
Medan allt som var Jag, Mig och Vem-jag-borde-vara,
Slingrar sig fram i blodiga bäckar smala,
På gruset där min smorda kind vilar,
På blodet av mina förfäder,
Som dog för min bättre framtid,
I den knastrande makadamen kacklar de döda,
De skriker att jag borde vara tacksam.


Det röda kontrasterar mot det röda,
Tratten trycker ner i halsen.