Sprickor längs kanten,
havet som svävar genom rummet,
drar i vinden, en röst, en viskning
från en plats ingen någonsin når.
En blå pojke står där,
hans ögon fyllda av himmel och rost,
skuggor av vingar tryckta mot marken,
flykten som stannat i tiden.
Och hon – den nakna kvinnan,
svept i nattens skärvor,
med vingar som kröker sig inåt,
som tecken på ett språk ingen förstår.
Fönstret öppet, ett andetag i mörkret,
jag ser henne speglas i glaset –
som ett minne, kanske en dröm,
något som alltid glider undan,
men lämnar märken i ljuset.
Hon går, en våg som rör sig mot stranden,
blir till sand, till tystnad, till en blick
som aldrig möter min.