I mellanrummet, där inget fäster,
flyter tankarna som skuggor över vatten,
glider mellan orden och allt som kunde sägas –
ett grått ljus, ett stilla brus.
Här bor de spruckna ögonblicken,
de oåtkomliga, som fläckar i luften,
där en blå pojke väntar,
fast i ett evigt kliv mot kanten.
Han stirrar mot fönstret som aldrig öppnas,
hans fingrar sträcker sig efter skuggan av ett handtag –
men rummet håller andan,
lämnar honom där, i nästan, i kanske.
Och kvinnan med vingarna,
hon svävar som en tanke över havet,
en rörelse fångad i paus,
som en halvfärdig fras på tungan.
Det är här vi lever, i mellanrummet,
i ekot av allt som inte händer,
ett pulserande ingenting, en viskning av ljus,
där vi är både kvar och redan borta.