I sprickans land finns inget fast,
allt är ett steg från att lösas upp –
skuggor sträcker sig genom luften,
faller in i sig själva, försvinner igen.

Det är här vi möts, du och jag,
mellan tak och golv, mellan ord och andning,
där en dörr står på glänt men aldrig öppnas,
där rummet lutar, hänger i kanten av sig självt.

Den blå pojken vandrar förbi,
han är bara halvt här, en skepnad i väntan,
stannar ibland, som för att säga något,
men spricker upp i tystnad, i molnet av inget.

En kvinna, genomskinlig, nästan en tanke,
rör sig mot horisonten inuti rummet,
hennes vingar viskar om ett annat håll,
ett ljus som skymtar men inte går att nå.

Här i sprickan är varje steg ett beslut,
ett mummel från andra sidan väggen,
och vi håller andan tillsammans,
fast i väntan på något som just gått förlorat.