Det här är Gunwalds första vinter
i den kalla jorden;

han som varje dag, vid min morgonläsning,
hade sin stund på min bröstkorg,
tätt intill mitt ansikte,
så nära
att hans andedräkt kändes som små pustar
mot min kind
när hans andetag
- varav fyra rymdes i ett av mina -
fortfarande bestod mig hans kärlek

Hans frånvaro är ett slags stilla övervåld
som värker i mig;
en uteslutningsmetod,
ett aldrig som sjunger tyst i mitt hårdhänta kvar

Ute river blåsten i de resliga tallarna,
så kraftigt att jag kryper ihop i Stora Drömskeppet
i intuitiv förberedelse på deras fall
över huset

Det är Gunnis första vinter i den kalla jorden
nere i hagens nordöstra hörn,
och min första vinter sedan han tog mig till sig,
för så länge sedan,
som jag går häruppe i ett ändlöst utan,
i skogarnas och vindarnas kvar,
fortfarande klädd i hans tillit,
hans villkorslöshet,
när jag släpar mig
över dagligheternas anonyma tundra
med brinnande ögon