somliga morgnar när man vaknar så finns det en resonans; det finns en klang av nattens drömmar, jag har perioder då jag drömmer om gamla vänner som jag inte har träffat på 20 år, jag vet inte vad de vill säga mig, vi umgås och talar med varandra som förr, de är en del av mitt liv utan att det vet om att de är en del av mitt liv, jag vet inte hur jag har bevarat dem i mig själv under alla år som gått, herregud vad tiden går, det har blivit höst och stränderna i Skåne är kalla, på andra sidan Öresund ligger Helsingör täckt av dimma, man kan knappt se över till andra sidan, båtarna rör sig makligt över det kalla vattnet,
en och annan mistlur kan höras i det öppna grå, alla dessa människor som man bär inom sig, de som man har älskat och hatat, de som talar till en genom alla lager av tid utan att man vet vad de försöker säga, med tiden blir drömmarna vaga, mer diffusa än vad de var när man var yngre, mina drömmar har sällan den glädjen eller energin som de hade för 20 år sedan, de är mer lågmälda, på något sätt känns de mer sträva och ogenomträngliga, de talar till mig ur en dimension som jag inte begriper, som om jag har legat och sovit med örat mot ett annat universum, som om allt ligger så nära men ändå så avlägset, andra världar, andra tider, ett annat jag som var jag men som ändå inte är jag, personen som jag var när jag var 25 år och den person som jag är nu, dessa oändliga avstånd och bitterljuva avgrunder, men ändå samtidigt närheten; att det förflutna ligger strax intill, denna ständiga förvandlingsprocess som det innebär att befinna sig i tiden, att jag succesivt och subtilt övergår till att vara något annat, att min kropp och själ håller på att åldras, att allt detta sker i en förrädiskt långsam process, att jag kommer att vakna en dag och se mig själv i spegeln och konstatera att jag är 68 år gammal, att jag har grått hår och att mina händer är rynkiga, och att solen lyser med samma intensitet som den gjorde 25 år tidigare, att stormarna över stränderna i Skåne är lika vackra som de var 25 år tidigare, vad gör tiden egentligen..?
vi kan inte sätta ord på det, men jag känner hela tiden hur tiden arbetar i det tysta, att någonting danas, att befinna sig i tiden är som att befinna sig i en vågrörelse av marmor; att vara i ständig upplösning och förstening,
jag drömmer mig tillbaka till de gamla vännerna, jag drömmer mig framåt, till det intensiva eftermiddagsljuset som slår in genom ett öppet fönster, jag förnimmer en skugglik gestalt, en kontur som bryts av mot dagsljuset utifrån, jag vet ingenting om det som kallas tid,
jag vet bara att jag är på väg dit, kanske tillbaka till något som ligger långt där framme i tiden, något främmande men samtidigt välbekant, som om tiden känner mig, som om den vet vem jag är,