Jag kan inte nå min pappa
för han ligger på bårhuset.
Där pågår inte några samtal
för där är man definitivt död.
Försökte hjälpa honom när
han sjönk i det svarta träsket
av psyksjukdom och missbruk.
10 år gammal försökte jag
heroiskt förhindra katastrofen
för min kärlek var så stark.
Självmordet inträffade natten
mot min elfte födelsedag.
Jag kan inte nå min pappa
för han ligger på bårhuset.
Där pågår inte några samtal
för där är man definitivt död.
Krishantering och sorgearbete
blev inte aktuellt utan nu skulle
familjen se framåt. Jag var inte
alls redo att kliva in i framtiden.
Gladlynt uppsluppet skämtande
på jordfästningen. Kris så att det
sjöng om det. Galenskap. Kris.
Eftersom jag inte hade någon att
prata med valde jag att börja
stänga av, förtränga, kapsla in
och sätta på locket. Av den drogen
blev jag euforisk och alldeles lugn.
Det kan vara så flummigt skönt att
vara psykiskt sjuk, och det fanns ju
inget annat alternativ än att besatt
gå in i dimman och bara försvinna.
En sån strategi håller så länge den
håller. För mig höll det i 10 år och
sen blev jag extremt psykotisk
under ett års tid, det värsta som
en människa kan råka ut för.
Ska pappa vakna snart och gå upp
och äta frukost så att jag kan
uppmuntra och stötta honom så
att han kan börja må bra igen?
Jag kan inte nå min pappa
för han ligger på bårhuset.
Där pågår inte några samtal
för där är man definitivt död.
Något sprudlande födelsedagskalas
blev det naturligtvis inte utan bara
ett vacum som man inte kunde
andas i, ett mörker att bli bortglömd i.
Ambulanspersonalen konstaterade
avmätt att här har de inget att göra.
Är man död så är man död och då
har man gått in i den slutgiltiga
tystnaden och är borta för alltid.
Det absurda faktumet att inte hela
samhället stannar upp och riktar
100 % fokus på mig och min allvarligt
traumachockade familj. Det absurda
att livet bara ska fortsätta alldeles
som vanligt och man förväntas vara
en vanlig pojke som springer omkring
och leker indianer och cowboys ute
på gården tillsammans med de andra
barnen som inte har en aning om vad
man går igenom, vad det är som pågår.
Ens mamma som svårt traumatiserad
har blivit en helt annorlunda människa.
Det är bara att hänga på galenskapen
och nya styvpappan som mobbar en
hårt och man dränker sin ångest med
rockgrupperna Kiss och The Runaways
och allt känns bara väldigt overkligt men
det är bara att ihop för det finns inget
annat alternativ och man vänjer sig snart
och det är ingen som märker att man är sjuk.
Jag kan inte nå min pappa för han ligger på bårhuset. Där pågår inte några samtal för
där är man definitivt död. Jag började att gapskratta på din begravning pappa som
jag kunde inte sluta skratta. Prästen blev
röd i ansiktet. Mamma stoppade i mig flera
stycken stesolid men jag bara fortsatte skratta och hon var tvungen att köra mig hem medan hon skällde på mig. Styvpappan tog mig hårt i armen och skickade in mig på mitt rum. Det var då som jag lärde mig att fly in i musiken och att stänga av den alltför hårda verkligheten.
Vad skönt det är att vara psykiskt sjuk, flummigt, härligt. Att jag gick mot min undergång hade jag ingen aning om. Det ska vara skönt att vara människa. Det är inget fel på mig. Jag vill bara ge mig hän in i den underbara musiken. Kärlek och sorg är bara svaga människor. Jag är stark och osårbar.
Jag skiter väl fullständigt i att pappa är död.
Om Gud existerar, varför stoppade Hen inte bara det här destruktiva dramat? Varför ska vissa människor vara tvungna att lida så otroligt mycket? Vad hade jag gjort för att förtjäna den extrema mardrömmen som varade i flera decennier? De traumatiserade barnen i världen som stirrar in i mörkret och undrar: Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför?
De mörka demoniska krafterna älskar att plåga traumatiserade barn och det finns endast ett vaccin mot ondskan och det är kärlek från barnets omgivning, för att bryta förbannelsen.
Kärlek, kärlek och ännu mer kärlek för att förhindra den svarta spiralen ned i helvetet.
Att be Gud om ett mirakel och beskydd.