En höggravid kvinna springer till bussen, som håller på att stänga dörrarna. Jag ser på hennes desperata ansiktsuttryck att hon inte pallar en motgång till. Det har varit en lång dag. Ett långt liv. Hon behöver en vinst. Jag hukar mig framför henne och säger åt henne att hoppa upp. Vi hinner ikapp bussen redan vid nästa hållplats, men kvinnan hoppar inte av. Hon snärtar till mig på rumpan med en kvist som hon brutit av i farten och manar på mig att fortsätta. När vi är framme vid hennes jobb förväntar jag mig ett ”ptro”, men hon snärtar till mig igen. Hon har vinden i håret, äventyret i blicken och inga som helst planer på att spendera dagen med att skura toaletter. ”Mot friheten!” ropar hon, men jag får slut på krafter redan i Flen. Jag säckar ihop i en pommes frites-hage och betar tills ögonen går i kors. Kvinnan glider av min rygg och föder en buss som vi åker hem i. Busschauffören kallar henne för mamma, men hon hävdar bestämt att bussen är hennes barn och att busschauffören därmed är hennes barnbarn.