De gick och bara väntade

På att han skulle dö

De hade slutat prata med honom

För de hade blivit informerade

Om att han var dement

Av en diagnosvänlig läkare

Och hans släktingar fortsatte

Att bara vänta och vänta

De ringde inte ens till honom

Och hörde hur han mådde

Mannen bidade sin tid

Och släktingarna trodde

Han var på en 

Gudsförgäten plats

Och han kände sig lycklig

I sin frivilliga ensamhet

Ofrivillig gemenskap

Var inget han tydde sig till

"Släkten är värst" brukade han tänka

"Om ändå någon kunde

Behandla mig jämlikt" tänkte han

"Nu är jag sjukdomsförklarad

Och anses vara en knäppgök"

Fortsatte han att tänka

"De kunde gott få fortsätta att vänta"

Tänkte han och en dag

gick han ut själv på stan

På en lång promenad

Han gick till ett fik och köpte

Sig en semla och en kaffe

Och den smakade

Så gott till kaffet

På caféet mötte han en anhörig

När han gick ut från caféet

”Vad gör du här??! Är inte du död?”

Sa hans anhörig med en grimas

”Ring någon dag och hör av dig”

Sa han till sin släkting

Men ingen hörde av sig

Och hans släktingar

De fortsatte att vänta

"Jag har ju Gud i alla fall " tänkte han

Några år senare dog han

Och hans släktingar

Hörde aldrig av sig

Taleptox skrev

Den 20241101

<+>