Det kryper inombords
kärnan brinner av längtan efter att skala av sig kroppen
veva med svaga armar lik en nyfödd

om man kunde klä av sig tåget
arbetet
kläderna
huden

kasta in det i tvättmaskinen och glömma bort det
medan man löses upp i kanterna
fläcka jorden i en mänsklig akvarell utan linjer

då skulle jag forma mig runt alla kryp och växter under mig
tills de klär av sig allt åt något mindre vi inte kan se

och jag undrar om nåt högre klätt av sig himlavalvet
regnat stjärnor ner i människors ögon
om det format köttet på mina händer av sitt eget kött

belagt mig med en gåta
som om jag vore ett pussel utan lösning
när alla bitar är andra människor jag inte kan nå

splittrad helhet
avklädd enhet
mitt ok eller min gåva