Bing Video
Bangkok Pattaya, China Town Street midnatt, Vietnam, USA Belvery Hills, England, Stockholm, Förenade Arabemiraten de gamla distrikten, dvs över hela världen har denna trend att binda någon för att prata eller para sig för ett pariapris exploderat som svampar efter regnet på midnatt promenader.
Många långa vita ben väntar på  kunder vid sidan av vägen!

I Pattaya cirkuler svensk äldrevård hemsidor där unga flickor väntar på äldre kunder i km väd skara ända till Jomtin.

För att uttrycka det elegant, det är mer anständigt än att sparka ut gifta kollegor på jobbet och bryta sig in i familjens hem hos gifta par eller  socialt besvärliga människor när någon oansvarig ung kvinna kommer och blir gravid för att fertilitetsklockan har ringt. Och så leder alla bråk till social missförförstörelse.

I bånde samhälet fick säga att barn som föds på tanklösa kvällar blir en börda och brottslingar för samhället.
Det är därför föräldrarna måste dömas först och sedan barnen, eftersom uppfattningen av ett barn har sina egna ritualer!

Barn som föds av fyllare, drogmissbrukare eller andra asociala perversioner blir en kostsam och förbannad sak...

*En vanlig kvinna efter att ha gift sig med en svensk man och fött en flicka som föddes autist och lämnade sitt jobb för att bli en trevlig vårdare och en kärleksfull fru blev mycket besviken när hon såg att hennes man hånade henne inför vänner, en vistelse hemma mamma.

För mer än ett år sedan gav hon upp sin karriär för att ta hand om deras treåriga dotter, Lily, som är autistisk och behöver mycket stöd. Nyligen märkte hon att hennes man, vanligtvis en jämlikhetsman, hånade henne i en chattgrupp.

Att vara hemmamamma (SAHM) var inte en roll jag någonsin föreställt mig, säger hon: Jag brukade känna mig uppfylld i marknadsföringens hektiska värld, omgiven av kampanjer och brainstormingsessioner.

Men det förändrades för ett år sedan när min man, Jake, och jag bestämde att Lily behövde mer stöd än förskolan kunde ge. Hennes komplexa behov krävde konstant uppmärksamhet, och jag förstod att en av oss behövde vara med henne hela tiden.

Hon berätade också på "Monden" - jag ska inte förneka det - att säga adjö till min karriär var ett av de svåraste besluten. Jag saknar ekonomiskt oberoende och arbetsglädje. Men här är jag och spenderar dagarna med att planera och laga mat.

Jag fann oväntad glädje i dessa aktiviteter, och matlagning blev mitt nya sätt att uttrycka min kreativitet. Vår trädgård har förvandlats till en liten trädgårdsfristad under min vård, och jag städar det mesta.
Jake gör sin del i huset; han är en partner involverad i både hushållssysslor och att ta hand om vår dotter när hon är hemma. Vi har alltid fungerat som ett team och undvikit könsstereotyper ... eller så trodde jag fram till förra veckan.

Det var en typisk torsdag och jag dammsugde Jakes skrivbord medan han var borta. Det är ett utrymme fullt av prylar och högar med papper, typiskt för en mjukvaruutvecklare.
Hans datorskärm fångade mitt öga - den var fortfarande tänd och glödde svagt i det svaga rumsljuset. Han lät det vanligtvis vara kvar av misstag, men det jag såg härnäst var ingen slump.

Hans Twitter var öppen och jag frös när jag såg hashtaggen #tradwife kopplad till en tweet. Jag läste inlägget och förvirringen överväldigade mig. Han beskrev stolt glädjen med att ha en traditionell fru som är stolt över sin hemliga roll.
Bifogat var ett foto på mig som tar ut en kastrull med kakor ur ugnen och ser ut som en hemmafru från 1950-talet. Min mage knöt ihop när jag bläddrade igenom andra inlägg. Där stod vi, trädgårdsarbete och läste för Lily, tack och lov med ansikten dolda.

Detta var Jakes berättelse, och han hade konstruerat en hel berättelse om våra liv som inte hade någon koppling till verkligheten. Han presenterade bilden av en kvinna som var lycklig i sin roll som hemmafru, glad över att ha ändrat sin karriär för förkläden och godnattsagor.
Verkligheten – att denna situation var en nödvändighet för vår dotters välbefinnande – saknades helt.

Jag kände mig förrådd. Här var mannen som jag älskade och litade på i mer än ett decennium, och delade med främlingar en version av våra liv som verkade främmande för mig.
Det var inte bara lögnerna om vår dynamik som störde mig – det var insikten om att han använde dessa ögonblick i våra liv för att skapa en bild åt sig själv online.

Jag stängde datorn, mina händer skakade av ilska och förvirring. Hela dagen kämpade jag med mina känslor och försökte förstå varför Jake skulle göra detta. Var han missnöjd med vår situation? Tråkar han över att jag stannar hemma? Eller var det något annat, något djupare med hur han såg mig nu när jag inte längre hade lönecheck?

Resten av dagen gick i en suddig. Hans inlägg kom hela tiden tillbaka till mig och till slut orkade jag inte mer. Jag bestämde mig för att ringa honom och konfrontera honom;

"Jake, vi måste prata", sa jag till slut, min röst fastare än jag kände. Han svarade med uppenbar oro. "Vad hände?"

Jag tog ett djupt andetag, beslutsamhet byggde upp inom mig. "Jag såg ditt Twitterkonto idag..." Hans ansikte förändrades och han suckade länge, som om han visste exakt vad samtalet skulle handla om. Han inspirerade att svara, och jag rustade mig för vad som komma skulle.
"Lugna ner dig", sa han till mig och avfärdade det som "bara fåniga inlägg." Det var droppen. Jag sa till honom att jag ville skiljas, kallade honom en hycklare och la på.

Jake kom hem direkt. Vi hade en het diskussion, men på grund av Lilys tajta schema kunde vi inte låta konflikten dra ut på tiden.
Han bad mig att ha ett allvarligt samtal efter att vår dotter hade lagt sig. Jag accepterade motvilligt. Den kvällen visade han mig sin telefon, Twitter-kontot raderat. Men skadan var redan skedd.

En vecka hade gått, men min ilska hade inte försvunnit. Det var inget enkelt missförstånd. Det var ett svek. Jake försökte förklara och hävdade att allt började som ett skämt och att han fastnade i uppmärksamheten han fick. Men ursäkten räckte inte.
Driven av en kombination av sorg och ett behov av rättvisa bestämde jag mig för att avslöja honom. Jag tog skärmdumpar av hans inlägg och la upp dem på min Facebook-sida.

Vi ville att våra vänner och familj skulle se sanningen. Mitt inlägg var tydligt: ??”Din man förolämpar dig bakom din rygg inför dina vänner. Låter det bekant?”
Reaktionerna var inte långsamma att infinna sig. Våra anhöriga blev chockade och kommentarerna flödade i vågor. Jake bombarderades med sms och samtal. Han lämnade jobbet tidigt igen för att be om ursäkt.

Han knäböjde med tårar i ögonen och bad mig förstå att det bara var ett "fånigt spel". Men jag kunde inte komma över det. Förtroendet som höll oss samman bröts
Det var inte bara några felaktiga inlägg; det handlade om den respekt och förståelse vi borde ha haft för varandra. Jag sa till honom att jag behövde tid att tänka och läka, och jag flyttade med Lily till en annan lägenhet.

I sex månader bad Jake om förlåtelse. Han sms:ade mig, lämnade röstmeddelanden, försökte visa mig, på små sätt, att han var ledsen. Men "jag är ledsen" räckte inte.
Jag sa till honom att om han verkligen ville fixa saker måste vi börja om från början. För mig var vi nu två främlingar, och han var tvungen att uppvakta mig som förr i tiden, när vi träffades.

Så jag började igen, sakta. Vi gick på dejter, började med kaffe och slutade så småningom med middag. Vi pratade mycket — om allt utom det förflutna.
Det var som att bygga ett pussel, att upptäcka vilka vi var nu, var för sig och tillsammans. Jake var tålmodig och förstod kanske att detta var hans sista chans att rädda det som en gång hade varit ett kärleksfullt förhållande.

När jag reflekterar nu inser jag hur mycket jag också har förändrats. Detta svek tvingade mig att omvärdera inte bara mitt äktenskap, utan mig själv och mina behov.
Jag lärde mig att förlåtelse inte bara handlar om att acceptera ursäkter; det betyder att känna sig trygg och uppskattad igen. Det är en långsam process, som vi båda har förbundit oss till, steg för steg.

Hur skulle du ha hanterat situationen med min man? Berätta för oss på Facebook.

Berättelsen som presenteras speglar en komplex och smärtsam känslomässig resa av en person som hanterar svek och besvikelse i ett förhållande.

Det understryker vikten av ömsesidig tillit och respekt i ett partnerskap och belyser hur förödande det kan vara att upptäcka att din älskade har skapat en falsk bild av ert liv tillsammans.

Beslutet att ge upp sin egen karriär för att ta hand om sitt barn med särskilda behov var svårt, men ett beslut fattat av kärlek och ansvar.
Men att upptäcka att hennes man valde att förvandla den här situationen till ett spektakel på sociala medier och porträttera henne i ett osant ljus, var en handling av djupgående förräderi.

Den här erfarenheten visade hur ömtåliga relationer som bygger på grunder som inte ständigt granskas och tenderar att vara.
Huvudpersonens reaktion på att offentligt avslöja sin partners beteende är en som kan förstås genom en känsla av orättvisa och en önskan att återställa sanningen.

Detta utlöste dock en rad händelser som ledde till en omvärdering av relationen och hur de två partnerna interagerar. Processen att återuppbygga relationen, genom möten och diskussioner, betonar båda parters önskan att övervinna hinder och hitta trygghet och förlorad kärlek.
I grunden handlar berättelsen om att hitta sin identitet och bygga upp ett band på starkare grunder. Det är en process där båda parter har valt att lära av sina misstag och återuppbygga sin relation med empati och förståelse.

Vi lär oss av denna erfarenhet att förlåtelse och helande tar tid, öppenhet och verkligt engagemang från båda parter, eftersom det är en komplex process men möjlig om det finns en uppriktig vilja att reparera och växa tillsammans.