Ögonen sprider sig i ansiktet
med mörkrets hastighet,
medan Livet kliar i Dödens rynkor

I logen tar skådespelaren avmaskningsmedel

I orkestern får blåsinstrumenten andningshjälp

Bastrumman slår sig för bröstet,
men verkligheten domineras
av en flugas intermittenta sidosurr

Sjukhusen står och tvekar i högar av inkallelser

Öronen sluter upp runt huvudet

Tomheten domineras
av det stora antalet frånvarande

Någon står ute i skogen och ljuger
Någon häller hinkar av blod i Knesset
medan IDF-orkestern blåser i shofar

Synen står naivt lutad mot horisonten

Brudarna ringmärks bröllopsvis
och tas på stående fot,
morgonen börjar hacka;
i svämkäglorna rullar stenarna dovt

Tystnaden blir len i rösten,
oljuden väsnas när ingen hör

Sune Karlsson
- den obefintlige gudens ställföreträdare
i osagdheter -
ligger i sin gamla ungdom och vittrar

I nästa kvarter gömmer sig sanningen
för insyn

Flugan i sovrummet
är det enda bevis jag behöver:
Om inget rörde sig
skulle allting stå still

I journalfilmerna Pinocchiostapplar
monokroma troskyldigheter
som insekter från yttre rymden:

Nethanyahu försvarar sig mot palestinierna
som Hitler mot judarna
(Ner i bunkern, motherfucker!)

Allt är ingets lek med negationer

Tiden är en särskild omständighet;
jag är trött på rimlig omfattning!
Snart är jag så gammal
att döden får nöja sig med att komma postumt

Namaste! Jag är trött på mina omständliga närmaste!

När inget längre finns
får vi diskutera osakssammanhangen:

Varje gång jag lyfter ut en bok ur hyllan,
och finner en gammal lägesmarkering
bara några sidor in i texten,
blir jag misstänksam mot min tidigarehet,
och tar om från början, med lite mer ålder;
så Žižeks text om Lacan
och dags dallrande dato som söker vård
i Lokomotiv Konkrets A Voice Still Heard

Nyss, när jag tog de två böcker jag för närvarande läser,
en favoritpenna och träningsdagboken,
och gick över hallen från sömnsovrummet
till morgonläsningsdito, tvekade jag,
ity en husfluga surrade i sömnsovrummets gryning,
vilket alltid skänker mig Guds frid
i frånvaron av den gud som inte finns
- men döm om min glada överraskning
när en husfluga surrade även i morgonläsningssovrummet!

Då visste jag
att jag hade den gud som aldrig existerat med mig,
och lyfte Žižeks bok om Lacan
med den obefintliges frid omvärvande mig
och mitt Lacanska horisontalis,

och jag kände hur en svärm fjärilar steg
ur hjässan;
var och en förvildande varsin tämjd tomhet