Vi är ute på vandring, döden och jag.
Han pratar hela tiden, kan inte
hålla tyst en enda sekund. Orolig.
Orolig, det är han, döden, han har
glömt saker, sånt han skulle visat, hunnit med
Han vet att det redan är för sent med mycket
men han försöker ändå, han säger det
och han nickar till mig med sin hudlösa
skalle, och jag tänker att han var nog
inte särskilt vacker i livet heller, döden.

Han har en karta, som vi försöker följa
men han tappar bort sig hela tiden
han säger “det var en grej här jag..”
“det var något jag tror du gillat just..”
“jag trodde hon skulle varit kvar här”
Små meningar som bryts för tidigt.
Han ser, orolig ut, med kartan, osäker.
Han har en kompass, men den verkar
han inte ens försöka förstå, utan
ser på den ibland, oroligt, som att jag
ska börja ifrågasätta honom snart
Han önskar nog att han kunde
lämna över kartan och kompassen
planen och allt till mig men regler
heder eller bara envishet sätter
stopp så han fortsätter leda oss framåt.

Orolig, som sagt, så han pratar på.
Det är historier om förr, liv han tagit
kändisar och hjältar och legender
Varje namn han nämner så söker han
min blick, som om han vill ha bekräftelse
Churchill, Shakespeare, Tutankhamon, Gogor
Jag reagerar på sista, och han
skiner upp “jag och Gogor var bra kompisar”
som att Gogors liv är dödens verk
men jag är ärlig, skakar på huvudet
och döden blir besviken “Du vet inte
ens vem han var va?” och jag får nicka.
och döden förstår “det var några
tusen år sen, men Gogor, han var
en gud om jag någonsin sett nån”

Jag säger. Jag minns farmor, jag minns
morfar. jag minns morbror. jag minns hundar
och katter och jag minns en mus för två år
sen som fortfarande andades när
jag hittade henne på stigen men
som var släckt och borta när jag kom
tillbaka med en spade och jag minns
att jag bar henne ut till ett fält där hon
fortfarande sover, jag minns ingen
av alla de du nyss sa, de levde
inte för mig, de fanns där för andra
och du får fråga dom om de bryr sig
fortfarande, eller om de nu bara är namn
de också, borta förutom i svart bläck
förutom noteringar i långa listor

Döden blir nervös igen, vi stannar och han
stirrar runt med sina tomma ögonhålor
“Det.. jag minns dom också, jag minns alla.
Jag minns varenda en som jag mött,
och det blir fel ibland, förlåt för det men
det är inte mitt beslut, nånsin, jag bara går
bredvid er här, och ser er och minns och…”
Nervös, så han tystnar, ser ut som att
han tänker på allt vi lagt på honom
Hans tomma ögonhålor vänder sig mot mig
som för att säga att han verkligen
verkligen önskar någon annan kunde
ta över för bara en kort stund, men
han vet att det inte går så vi går vidare
och han tar andan igen och fortsätter:

“Det var en sak till jag ville visa dig
det är inte mycket, jag hoppades bara
du skulle gilla det men jag vet inte”
säger han skamset och vi rör oss genom
en liten dunge och på andra sidan möts
vi av en öppen äng där humlor och
bin surrar, flyger i ett hav av blommor
under en himmel som är så stor, så stor
större än hela världen och mer därtill.
Det är varmt, svala vindar sköljer över
oss båda där vi står, döden och jag
Det doftar sommardag efter regn
det är det tyst sånär som bruset från vind
i högt gräs, av insektsvingar, fågelsång
och döden ser hoppfullt på mig när
jag lägger en arm om honom och
säger att det faktiskt var väldigt fint
och vi njuter där ihop, en kort stund
innan vi fortsätter, döden och jag.