Jag har lånat grannens liv.
Jag själv ligger sjuk.

Jag går med hans steg genom staden i natten
och känner hans synska arv. Allt tycks ske
innan det händer.

Marken somnar när jag går och molnen
skyler månen som när man inte minns
namnet på en vän.

Bergkristallsgatan. Här bodde mina morföräldrar.
Jag klättrar upp på balkongen och tittar in. Och
ser mig själv sex år gammal sittande på golvet.

Guldfåglar lyfter från staden.
Ångvältar glöder.
Och det där ljudet man känner igen från barndomen.
Mjukt.
Knarrande.
Säng eller orolig ande?

Någon skjuter mig och jag vaknar hemma, frisk.
Och grannen är borta för evigt.