Jag hatar att springa.

“Time: two hours, fiftyfour minutes. Distance. twenty eight kilometers”

Runkeeper kommer med sin statistik och jag suckar, det är för sakta, för sakta. Det är alltid såhär, första milen så går för fort, för fort och mil två kapsejsar jag och mil tre så försöker jag ta igen men det finns inget att ta av. Två kilometer på sex minuter, det är omöjligt. Varför gör man det här egentligen? Det finns de som snackar om någon runners high, det finns de som säger att ett bra löppass är bättre än sex men de kanske är oskulder hela högen. Oskulder som aldrig rökt på, som istället för att ha kul är ute och springer och inbillar sig själva att det här är livet så till den grad att de nu lurar in andra dårar till den här värdelösa hobbyn.

Var var det det gick fel? När gick det snett? Kilometer tretton minns jag med avsky, det var då regnet kom och jag var redan kall. Uppförsbacke dessutom, inte i en kilometer såklart men tillräckligt mycket för att det skulle kännas så. Var det då? Jag vet inte, det pulserar i huvudet, i bröstet. Jag trycker på, stigen är mörk, jag ser inte var mina fötter landar och jag måste, trots att jag ligger efter, trampa försiktigt. Jag springer ner för den korta backen mot bron och när jag kommer ut på den så öppnar sig himlen ovanför. Stjärnor i tusental. Lisa gillade stjärnorna, jag brukade sitta med henne vid fönstret i hennes sovrum och peka ut stjärnbilder, Karlavagnen, Orion, Kassopeia och hon fnittrade för hon sa att de inte ens var streckgubbar utan bara prickgubbar och hon pekade ut fyra stycken och sa att det lika gärna kunde vara en kanin i så fall en kort stund såg jag kanske vad hon mena-

“Time: two hours, fiftynine minutes, Distance, twenty nine kilometers”

Jag hatar att springa. Det är svart runt mig igen och stigen är vinglig. Hemma sitter Maria. Hon gör det nuförtiden. Sitter. Hon säger knappt något. Sitter där och ser ledsen ut. Fel ordval. Är ledsen. Hur länge kan man vara ledsen egentligen? Någon måste ha världsrekordet, det kanske är det Maria försöker göra. Hon har läst om världsrekordet i nån bok och försöker nu slå det. Så är det nog. Det dunkar i öronen igen. Det är svart här ute, men jag svänger vänster i det svarta och plötsligt ser jag hur elljusspåret lyser mellan trädstammarna. Det sticker i ögonen, ljuset, lamporna kastar sylvassa skuggor mot mig och nu när ögonen vant sig vid mörkret så skymmer ljuset mer än natten och som för att bevisa den poängen springer jag rätt in i en gren. Den knäcks mot min mage men för att minnas mig antar jag så tar den med sig lite tröja och lite hud när den faller ner bakom mig. Smärtan dröjer, jag känner ingenting förrän jag kommer upp på spåret under elljusen och då gör det ändå ondare i bröstet och benen än från såret. Jag ser ner mot revan och blir genast besviken. Det är ingen fara. Såret är långt, och lite blod skymtar fram, men det är inget allvarligt. Jag kan lägga om det sen när jag kommer hem. Det är ingen fara alls.

“Time, three hours, three minutes. Distance thirty kilometers”.

Jag hatar att springa. Tre minuter efter. Helvete. Det brinner i låren nu, i lungorna. Det brinner över hela kroppen, men jag kan sakta ner. Det gick inte. Jag kan äntligen ge upp. Kom inte in under tre timmar den här gången heller. När man väl gett upp är det så mycket lättare att fortsätta, så jag gör det. Lisa gav aldrig upp, men hon förlorade ändå. Det är inte rättvist. Jag har sprungit trettio, jag kan lika gärna springa tio till. Jag dundrar fram under elljusen men en av stolparna har slocknat och jag ser upp mot himlen igen där Kassopeia och resterna av stjärnhimlen ser tillbaka. Hinner precis se fyra små stjärnor som kanske bildar en kanin innan nästa elljus kommer och himlen blir svart igen. Det känns bra ändå på något sätt, de finns kvar där uppe även om allt annat från henne är borta. Jag hatar att springa, jag fortsätter.