Vi stötte på varandra en kväll
sen långt senare, och vi kom in
på oss och allt det som nästan varit vi.
En obduktion där vi såg på datapunkterna ihop,
kliniskt som en kontroll på ett kärnkraftverk
undersökte vi var det gick fel och
ännu viktigare, var det hade kunnat
gå rätt

Vi gjorde sannolikhetskalkyler.
Det var osannolikt, ja, chansen hade
varit försumbar men vi såg att om vi hade
tagit flyget till USA, till New York, till Harrisburg,
eller till någon småort på route 66.
Om vi spenderat en kväll ensamma,
vilsna och törstiga på någon krog
en natt där vi berättat
sanningar och osanningar för varandra
så kanske det som inte ens hände skulle ha hänt.
Vi räknade på det och även fast
det var tusen år för sent
så blev jag glad av att
chansen en gång funnits där
även om den varit försumbar.