Han satt alltid på gränsen, fågelpojken,
i träden som sjönk i sin egen skugga,
där ljuset bara snuddade vid hans ansikte,
nästan ett leende, nästan en röst.

Han kom som kråkor kommer –
plötsligt, tyst, med vingarna hopfällda,
bärande på natten och något tungt,
något som flög mellan oss utan att stanna.

Minnet av hans fjädrar lever kvar,
svarta stråk i ljusets kant,
som om han släpade moln genom rummet,
en viskning på väg bort men ännu inte förlorad.

Jag minns hur hans blick var en spegel
där allt blev till vatten, till tomma stigar,
och hur han ibland såg på mig som om han visste
att vi båda drömde om samma mörka himmel.

Nu är han borta, kråkan,
men ljudet av hans vingslag stannar,
ett eko som kryper genom luften –
han lärde mig att flyga i tanken,
att stå stilla i vinden och minnas.