Det finns rum utan form,
där väggar viskar, där fönster är något annat
än ljus som söker in. Där konturer,
så närvarande i sin frånvaro,
delar upp luften men lämnar kvar tomhet.

Här står en pojke, utan färg, utan kant,
som om han vilar i skarven mellan vägg och ingen vägg,
ett eko som inte har blivit till än,
något halvt glömt som väntar på att minnas sig själv.

Och han ser bortom glaset, där ljuset kanske borde vara,
men där inget träffar hans ansikte,
bara en tystnad som vilar likt damm,
flyktig, som en kontur på väg att raderas.

Här svävar ord som aldrig sagts –
allt som kunde hållas fast men aldrig ville,
allt som tänktes men inte längre tänks.
En känsla av att vara utan rörelse,
en kropp som står fast men aldrig stod här.