På insidan av vita väggar i vita briggen,
blir vi alla fångar i ljusets tystnad,
vi andas i rytmer av osynliga kedjor,
men ingen ser oss, ingen hör oss längre.

Väggarna viskar om glömska, om städer vi aldrig besökt,
om skepp som gått under innan vi hann förstå
att vi redan var på väg bort –
bort från allt och inget, bort från oss själva.

Fångade i rummet där ingenting är som det borde,
där skuggorna har egna tankar och vinden bär på hemligheter
vi aldrig får veta.
Fötterna lämnar inga avtryck, för vi är
inte här, inte nu – vi är bortom.

En fågelpojke stirrar genom ett fönster,
ser på det som förlorat sin namn,
ser på träden som inte längre skriker i vinden,
ser på skeletterna av båtar som aldrig blev seglade.

Vi går på kanten av våra egna drömmar,
rör oss framåt utan att förstå vad vi söker.
Det är i den melankoliska tystnaden,
det är där vi finns – där vi alltid har funnits.

Ingen väg leder ut, ingen väg leder in.
Och ändå – vi står där,
håller våra händer och väntar på att vi ska vara fria
från fängelset vi aldrig byggde.