Stilla flyter gatorna fram i Metorium,
som om tiden glömt dem i sina egna virvlar.
Stenarna viskar under våra steg,
men vi hör inget, inte än.

I hörnen står minnen av människor,
blekta som skuggor i kvällsljusets rand,
en pojke utan färg, som blåheten lämnade
när allt blev till grå askmoln.

Husen lutar sig tätt intill varandra,
tysta som tårfyllda katedraler,
väntande på ett ord som aldrig når fram,
ett rop fångat i murbruk och tegel.

Här finns inget vatten, inget hav,
men gatorna böljar som strömmar,
likt en dröm som drar oss vidare,
förbi spruckna fasader och sömniga fönster.

Och under ytan hörs tågets dova dunk,
en längtan som ekar, inte här, inte nu,
bara som en avlägsen viskning –
att vi är på väg men vet inte vart.

I Metorium stannar allt och ingenting,
förlorat mellan stunden och skuggan,
och vi som vandrar här stannar också,
utan att fråga, utan att svara.