När natten faller tung över Metorium,
samlas vi vid strandens kant,
där båtarna står som skeva skelett,
frusna i tiden, tysta och grånade av salt och aska.

Vi tänder eldar som flämtar i vinden,
en dans av lågor som kastar skuggor på sanden,
lika gamla som benen som gnisslar,
som suckar från förtorkade träkroppar.

Ingen säger något; orden har för länge sedan bleknat,
men båtarna bär dem ändå –
kärlek, sorg, en viskning från djupet,
en sång som ingen människa längre minns.

Skuggorna rör sig i takt med lågornas darrning,
ett ekande mummel från andra sidan,
som om skeletten vaknade, sträckte sig,
såg oss utan ögon men ändå såg oss alla.

I eldens dans reser sig mast efter mast,
ett spöklikt mummel drar genom natten,
båtar som aldrig längre ska segla,
men som ändå minns havet de kom ifrån.

Och vi står kvar, vid kanten av Metorium,
där elden förtär natten bit för bit,
med båtarna som våra vittnen, skelett mot stjärnorna,
och en tyst eld som talar utan ord.