Det finns en stad där takteglet river mina fötter,
där husen lutar inåt som om de viskar hemligheter jag aldrig får höra.
Jag flyger ovanför dem, men ser deras rostiga munnar,
hur de slukar dagarna som går och spottar ut natten.

Vågor slår mot en strand jag minns,
någonstans långt borta, någonstans
där jag en gång var landfast, där sanden höll mig i ett mjukt grepp.
Nu är vattnet hårt, varje krusning en knytnäve mot klipporna,
en rytm av flykt och återkomst,
men jag vänder mig aldrig om.

Träden står tysta, ärrade, spruckna,
deras grenar svarta mot himlen som trasiga fingrar.
Det är något de vet men inte berättar,
hur marken under dem har gråtit men aldrig fått sörja,
hur deras rötter är binda och börda, fastkedjade men utmattade.

Jag bär deras mörker i mina vingpennor,
ett lätt stråk av jord och aska,
men flykten kräver lätthet,
och tyngd blir ett ord som växer på insidan,
en sten mellan mina revben som aldrig lossnar.

Staden vänder sig bort när jag passerar,
kanske är jag en fläkt av något den inte vill minnas,
en skugga som försvinner innan morgonen bränner bort natten.
Men jag vet dess mönster, vet vart varje gata leder,
för jag har flugit dem alla,
sett takens tårar, träden som sliter sig men aldrig kommer loss.

Så flyger jag vidare,
en pojke med fågelvingar, ett hjärta för tungt för att slå,
och staden stannar kvar,
som ett sår jag aldrig kan läka, en vila jag aldrig kan nå.