Det finns en väntan som aldrig bryts,
en hamn där båtar fastnat, bundna vid kaj med rostiga händer.
Havet rullar in som ett löfte, slår mot skroven
men rör dem inte ur plats.

Något i vinden håller dem tillbaka,
ett ord som aldrig uttalats,
som stelnat i tystnaden mellan trä och järn.
Kaptener ser ut över havet, känner vågorna som ropar,
men ingen ger order, ingen lossar repet.

Morgonen bleknar och dagen följer,
solen skär sig genom molnen, trött som en gammal fackla.
Skuggorna samlar sig på däcken,
där skepnader rör sig som viskningar som glömts bort.
Det som kunde varit resan är istället stillhetens bräckliga balans.

Fåglarna cirklar högt över masttopparna,
ser på stadens ryggrad där järnvägen skär som en nerv genom landskapet.
Tågen dunkar i fjärran, som hjärtslag man bara kan ana,
ett löfte om något som rör sig medan allt annat är fast.
De bär ett bud, men ingen hör det, som ljudet av en dröm
där alla bara är på väg någon annanstans.

Och där, mitt i förväntan, står de kvar,
båtarna, skroven, kaptenerna som väntar utan att fråga varför.
Deras avfärd är alltid på väg, alltid försenad,
ett steg som aldrig sätts ner, en röst som tystnar i vinden.