det är som att känna vinden rusa,
utan att veta vad den bär med sig.
Inte ett ord som lägger sig rätt, inte en form som passar,
bara kroppen som bär det, tungt eller lätt, utan språk.

Likt en kråka som flaxar utan riktning,
lämnar svarta fjädrar i en storm av ljus,
som om mörkret bär en egen smak.
Och vi står där, i mellanrummet,
fyllda av känslan men tomma på betydelse.

En tekopp glider genom rummet — rymmer allt, rymmer inget,
en svag doft av ånga som inte är doft, bara skugga.
Här i oss bor fragment utan ansikte,
en svag vibration utan namn.

Vad är ljuset värt när det inte bränns?
Vad är mörkret när ingen ser det?

Så tyst går vi med känslorna
som regndroppar som faller men aldrig landar.
En inre dans av osynliga steg,
ett landskap av moln där vi aldrig ser jorden.

Ingen plats att luta sig mot.
Bara vinden och en vag skugga som växer i fjärran.