November ser sin spegelbild:
Ansiktet kan han inte göra något åt
Bistert och stelt med korta dagar.
Det är som det är, tänker han men
han kan anstränga sig på andra sätt:
Han kikar vad som finns i garderoben.
Blå himmel, kanske lite vindstilla?
Han testar, och lägger till så många
plusgrader han mäktar med, vrider
sig i spegeln. Det känns konstigt
men inte heller helt fel. Nu kan väl
ändå ingen klaga, tänker han
samtidigt som han ju vet att alla
kommer göra det ändå. Så får det va.

Han har ju ansträngt sig förr
och han vet ju att det inte håller
att det bara funkar en kort stund
att hur han än gör så faller han
tillbaka in i sig själv igen och
då kommer alla tycka att han
är kantig stel och konstig ändå
men han kan anstränga sig en stund
och det skadar väl inte att försöka.

Det kommer så naturligt för alla andra
Juni, Juli, Augusti bara är och alla
älskar dom för det, Maj och April
kan vara regn rusk minusgrader
och alla bara skrattar som att de
är småbarn som gör busstreck.
Till och med oktober, med sitt mörker
verkar folk trivas med men så fort
November dyker upp så suckar alla
bara och han vet inte var han gör fel.

Han tänker, varför skulle just han
blivit en sån som ingen tycker om?
Tanken stannar hos honom, borrar
sig ner någonstans i hans frostnätter
men han tar ett djupt andetag
i år ska han fan försöka, den här
gången ska han ändå visa att han
också kan, bara han vill och om de
inte uppskattar honom för det så får
det väl bli helvete för dom nästa år.