Häromdagen satt jag i köket. Det blev tomt. Alla koncept försvann. Och kvar fanns varken frågor eller svar, frågeställaren eller besvararen. Vi vet allt detta.

När tystnaden blir knäpptyst leder dess oväsen vidare till porten vid urkällan. Där tar vi en klunk och tungan försvinner in i knuten den talat om i försök att tala om livet bortom själva gapet som föder alltet vi ser.

Gud ryms inte i ord, men det är med ord tanken vill ta och stapla sitt torn till himlen. Raserande raseri. Spillror av själen ligger vid vägsjälen mellan världen och ovan utan att veta hur den tar klivet mot världssjälen.

Varje kliv är i rätt riktning när Gud är överallt.