Beatrice slår läger och vattnar sin häst La Vita vid en bäck. Hon gör upp en eld och lägger sig ner för att vila. Hon somnar snart och drömmer om då hon som barn växte upp i Lanzcorona. Hur hennes mor Beata gjore allt för henne.

Hur mycket kärlek hon fick och hur hon lärde sig spela fiol och gå på teatrar. Hon minns det första mötet på Torget då hon hade med sig sin mormor och halsbandet som hon hade fått av den unga pojken med en Duva på. Nu hade hon med sig den. Den satt runtom hennes hals som alltid. Hon drömde om de dagar som hon sjöng i Kyrkan i Lanzcorona. Hur prästen hade visat henne de vackra folksångerna från Lancala och hur glad hon kände sig över att få vara den hon var. En flicka i en vacker stad. Det var bara en sak, hennes far var Helvas och han var inte bra för folket i Lancala. Hon var född utom äktenskapet så hon fick inte tillhöra kungligheterna. Istället växte hon upp i de sämre kvartererna i Lanzcorona, utan vetskap om att hennes far var en Prins från Sinargo. Denne man skulle snart komma tillbaka till Lancala för att söka upp sin dotter. Beatrice hade fått reda på i äldre ålder att Helvas inte var hennes far. Men ingen kände till Prinsen från Sinargo. Endast hennes mor Beata hade fått veta att han en dag skulle komma tillbaka. Beatrice drömmer vidare om en otydlig fadersbild som önskar att få träffa henne. Skriv om detta!
ChatGPT sade:
ChatGPT
Beatrice red genom skogens tysta dunkel och kände den kyliga kvällsluften svepa över hennes ansikte. Efter att ha färdats länge stannade hon vid en liten bäck för att slå läger. Vattnet porlade stilla medan hennes häst, La Vita, sänkte huvudet och drack djupt. Beatrice satte sig ner vid bäckens kant och såg på hur lågorna från den lilla eld hon tänt kastade dansande skuggor över marken. Tröttheten svepte över henne, och hon lade sig ner på sin mantel med huvudet mot en mossa som kudde. Snart gled hon in i sömnen och förlorade sig i drömmarnas värld.

I drömmen återvände hon till Lanzcorona, till sin barndom, när allting var enklare, fyllt av kärlek och skratt. Hon mindes sin mor, Beata, hur hon alltid fanns vid hennes sida, skyddande och stöttande. Det var Beata som hade lärt henne att spela fiol, vars toner kunde fylla hela deras lilla hus med musik och drömmar om en bättre värld. De brukade gå till teatern, där de satt tillsammans i mörkret och förlorade sig i de stora berättelser som utspelades på scenen.

En bild av ett särskilt tillfälle trädde fram i hennes dröm. Det var en dag på torget, när hon var bara en ung flicka. Hon gick hand i hand med sin mormor, Marak Kamarkasia, som alltid bar en mystisk närvaro omkring sig. Beatrice minns tydligt hur en ung pojke hade närmat sig dem, blyg men med ett brett leende på läpparna.

Det var pojken från grottan i skogen, Rim. Han hade gett henne ett halsband med vita berget, La Vita, som hängde från en kedja. Det var den första gåvan hon någonsin hade fått av någon utanför familjen, och sedan dess hade hon alltid burit den runt halsen. I drömmen kände hon hur den nuvarande kedjan låg tryggt mot hennes hud, som ett minne av en tid då allt kändes oskyldigt.

Hon fortsatte drömma om de söndagar då hon sjöng i kyrkan i Lanzcorona. Hon mindes prästen som undervisade henne i Lancalas vackra folksånger, och hur kyrkans tak ekade av hennes röst. Det var de stunderna som fick henne att känna sig fri, som om musiken kunde lyfta henne bort från de sämre kvarter där hon växte upp. Hon var lycklig då, om än för en kort stund. Där, i kyrkan, fick hon känna sig som någon som hörde hemma, som om hennes enkla liv hade en större mening. Hon var inte bara Beatrice, flickan från de fattiga kvarteren, hon var en del av något större.

Men även i drömmens förtrollade värld, där minnena målades i ljusa färger, låg en mörk skugga över henne. Den skuggan var hennes far. Kung Helvas, en man vars namn och närvaro hade förföljt henne genom livet. Han var kall, utan nåd för sitt folk, och hans mörka handlingar hade förmörkat hela Lancala. Även om han inte hade erkänt henne, visste hon alltid att han var hennes far. Men när Beatrice blev äldre fick hon veta sanningen – Helvas var inte hennes riktiga far.

Det var en annan man, en prins från Sinargo, som var hennes biologiska far. Men ingen hade någonsin berättat mycket om honom. Hennes mor Beata hade sagt att han en dag skulle komma tillbaka för att söka upp henne, men åren hade gått utan att hon hört något om honom. Fadersgestalten i hennes dröm var vag, otydlig, en man som hon aldrig riktigt kunnat greppa eller förstå, men ändå en närvaro som hon längtade efter att möta. Var han en man fylld av kärlek, eller var han lika kall som Helvas? Skulle han någonsin komma tillbaka och söka upp henne, eller var det bara en dröm som aldrig skulle bli verklighet?

Beatrice vred sig i sömnen, medan drömmen tog en ny vändning. Hon såg sin mor Beata som hastigt flydde från Lanzcorona, förföljd av Helvas soldater. Beatrice visste att hon också snart måste fly, att Helvas inte skulle vila förrän han hade henne i sitt grepp. Men vart skulle hon ta vägen? Till sin okända far i Sinargo? Eller skulle hon fortsätta sin vandring mot Norrberget för att möta Jaramald och söka svar på sitt öde?

Drömmen bleknade långsamt bort, och Beatrice låg kvar i skogens mörker, med lågorna från elden som det enda som bröt nattens tystnad.