Jag vill sova
djupt och stilla,
utan drömmar
om blodtörstiga djur
i människoskrud.
Jag vill vakna
fri från maran,
höra bäcken porla
och se solen treva
över jorden.

Vilken löjlig illusion,
när bödeln står böjd
över huvudet
med yxan höjd,
beredd att ända
mitt liv!
Snälla, ge mig en chans
att pröva livet på nytt,
för att se om det håller
ännu en tid!

Jag stirrar med fasa
ut i rummet
utan konturer,
anar ett ljussken
bakom gardinen.
Vad är det som lyser upp
i mitt mörker?
Jag dras
som en magnet
till skenet utanför,
en distraktion
i svarta natten.

Jag rullar upp
gardinen,
möter månens
vita blick
bland dansande moln.
Och björkarna niger
i vinden,
som en ödmjuk gest
mot himlens ljus.

Och minnena kommer
kvävande och mörka,
medan framtiden hotar
med okända öden.
Och hjärtat bultar
och blodet kokar
som i ungdomens år,
då, när jag ville leva
som mest,
fast snaran ströp.

Kan du förstå
mitt liv på jorden
vita måne?
Kan du se
det människor
inte ser?
Känslorna som flyger
mot himlen,
eller störtdyker
mot havets botten,
ljuset och hoppet
i min blick,
och målet
när jag vandrar
på smala stigen?

Tankarna skrider fram
i novembernatten,
suddiga som dimstråk,
på väg mot upplösning.
Jag måste fara
härifrån.
Men vart är jag
på väg?
Varför tiger du
vita måne?
Säg hur jag
ska resa,
utan att gå sönder.

Jag måste lämna skogen,
gräset och grinden,
allt som är mig kärt
och alltid funnits där,
bara ta med
det som växer
och vill upp i mig.
Går det när vi
är gjutna i ett,
denna plats
och min dröm?

Så skingras dimman,
och tanken klarnar
i månens sken.
Bödeln sänker yxan,
lägger den ifrån sig,
beordrar mig
att bryta upp
från denna plats,
och leva mer
än någonsin förr.
Och slutligen
somnar jag
med vissheten,
att vägen bort
är vägen hem.