sitter med mitt vin, jag vet att det har börjat bli ett beroende, men det är ingenting jag vill fixa, jag vill bara sjunka, sjuka djupt…
och tittar på reaktioner på filmer som brukade kunna få mig att känna det som dem som reagerar på filmen gör, men inte är kapabel längre… Men ibland med rätt blandning av ensamhet och självtvivel så ser jag något i dem som jag en gång hade, och jag gråter en tår också.
Eller lyssna på musik som betydde allt när jag va 17-18-19 men som jag kan lyssna på utan en uns av känsla, men jag tittar på när andra upptäcker gruppen för första gången, och hur dem reagerar påminner mig vem jag va då, och det är nog det jag saknar mest av allt,
att jag va människa en gång i tiden…
jag har inte runkat på jag vet inte hur länge…
porr äcklar mig faktiskt. Jag vet inte varför… Att se någon naken har aldrig varit riktigt sexigt. Mer tragiskt, allt det vi försöker dölja oss som blir liksom väldigt tydligt. Vad vi är och inte är, vad vi vill vara men inte är osv.
Det är inte sexigt, det är tragiskt…
och det är ett sådant dumt korkat behov, också…
män gillar inte kvinnor, inte egentligen, och kvinnor gillar egentligen inte män, men vi tvingas oss tillsammans, över vårat behov, ett dumt korkat behov…
rasens överlevnad säger någon?
Fuck denna rasen säger jag.
För att liv gör rätt gör vi lika mycket fel…
och det är ett skämt som blivit pinsamt gammalt.
Ingen är riktigt lycklig, alla sitter i en slags bekväm besvikelse…
ingen vet varför, vi är bara får i en hage…
vi vet inte varför vi springer från hunden som vi är vän med i stallet, men på fältet springer vi och vi vet inte varför, och vi vet inte häller varför staket och galler ger oss en känsla av trygghet…
vi vet ingenting,
men vi vet att Trump är Hitler 2.0 för det har media sagt, eller vad det han som sa det? Nå ja, skit samma…
Det enda jag vill är att se världen brinna, gärna i USA först och sprida sig till resten av oss, de är så själv goda, de vill säkert också att domedagen börjar där med.
Ta det lugnt, mer politisk än så kommer jag inte bli. Och tror inte Häxan hade ändrat på någonting heller, så detta är inte jag som säger om detta hade hänt så hade bara bra saker hänt osv, ni vet så som politik normalt sätt ljuger för oss.
Någonstans, i en frusen tomhet av vad livet är, finns en liten ljus bild av dig, ditt ansikte, hur du kunde le ibland, dina finurliga svar på mina konstiga text meddelande, men det är så länge sedan jag mins inte vem jag va då? Jag vet bara att det va bättre, inte för mig men för världen…
jag minns inte vad jag behöver en kvinna till, jag vet bara vad jag inte behöver en kvinna till…
saker som får mig vilja kräkas…
men om något så är det kvinnor som kräks över mig, ty jag är patetisk. Och det är liksom cool, men jag föredrar att vara för mig själv. Så sätt slipper ni störa mig, och jag kräkas på era krav. All good.
Så vi har pratat om alla elefanterna utan en, den värsta av den…
Mitt hjärta som fysiskt visar något jag känt i min själ länge och förtryckt.
Jag är färdig med livet. Och det är inte för kvinnor kräks på mig, eller jag är inte snygg nog, eller rik nog, eller någonting annat inte nog.
Nej, jag är klar med livet för mentalt, känslomässigt så känns det som en repetering på det mest fundamentala och hemska sätt… något så tråkigt och grått att jag checkat ut sen länge.
Alla väntar på bussen för att ta dem någonstans, någon stans här, jag väntar på busen som tar mig här ifrån, och jag gör mitt bästa, för att passa in, medans jag väntar.