Mamma hade hyrt en stuga och där fanns varken elektricitet eller kran med vatten inomhus. Dasset låg en bit från huset och där fanns ett litet hus vid sjön. Det var en bastu och det gick att bada vid den lilla plätten sand. Då vi kom den aftonen var det ännu ljust ute och vi kom gående efter att ha fått skjuts ett stycke från stationen i Katrineholm. Det var en sådan där liten lägenhet i stugan som var indelad i fyra små utrymmen. Ingen av de andra som kunde komma var där och vi hade platsen för oss själv, mamma och jag. Jag åt en kall måltid med mamma och vi lade oss tidigt. Det fanns två sängar bredvid varandra som gick att ställa bredvid varandra. Men mamma ville att det skulle stå ett nattygsbord mellan, så blev det också. Då vi gått ut på gården med varsin hink i plåt för att hämta vatten, passade vi på att skölja av oss. Eftersom vi var helt ensamma på platsen gick vi utan kläder och barfota. Det kändes fint att vara med mamma och hon verkade både på en gång glad och ledsen. Hon ville på en gång både lämna staden, men samtidigt inte vara helt från pappa. Själv tänkte jag nog inte så mycket utan mest bara var. Kvällen vi kom var det precis lagom varmt men ingen större vind och inte heller regn. Morgonen därpå vaknade vi tidigt, gick ut till pumpen för att tvätta oss och så packade vi upp, det var mest mamma som gick omkring och ordnade med saker. Vi hörde på den gamla fina radion att det skulle vara sol, nästan inga moln och inget regn där vi befann oss. Vi gick till skjulet för att inspektera och upptäckte några cyklar. Det var bara att pumpa däcken och så bar det iväg.

Del två.
Vi hade cyklat och sökt se vad vi hade omkring oss i obygden. Där fanns bara ängar, träd och blommor och så förstås den grusiga vägen. Vi hade varit borta några timmar, då mamma fick för sig att vi kunde finna en liten plätt berghäll att sitta på. Hon hade brett smörgåsar och gjorde te utan mjölk, socker eller grädde. Jag bara njöt av dagen som inte var för varm ännu. Det kändes tryggt i mammas sällskap och hon såg på mig ibland och log. Hur länge vi skulle vara där, visste jag inte så noga och det spelade ingen roll så länge vi hade varandra. Efter fyra dagar började det åska strax efter lunch och sedan bara som öste regnet ned. Som tur var hade vi ställt cyklarna under tak i skjulet där de skulle kunna stå torrt. Jag mest bara var och gjorde som mamma bad mig göra, så sa vi kanske inte så mycket till varandra. Tvättade kläder vid pumpen och medan jag pumpade vatten då och då så skötte mamma resten. Det var litet kul och tryggt att se på. Jag har alltid gillat min mamma och vi kommer väl överens. Det finns inte så mycket att munhuggas om men vi retas förstås ibland. Efter en vecka ungefär, kanske litet längre, då vi var ute och cyklade som vanligt, hade mamma gått undan en stund och stod ingenstans att se. Själv gick jag iväg en bit från där vi stannat för att vila oss och dricka litet vatten vi hade med oss i några flaskor. Då jag kom tillbaka till våra cyklar stod där en annan flicka och såg på våra cyklar. Mammas röda 'damcykel' och så min gröna 'flickcykel'. Skillnaden utom färgen, var förstås att mammas hade litet större hjul. Hon vände sig om och såg på mig, verkade litet blyg först men så vinkade hon och sade hej.

Del tre.
Jag bara stod där och sa ingenting, jag var nog alldeles för häpen. Av mamma syntes inga spår och när hon väl kom så hade vi presenterat oss. Den andra flickan hette eller kallades för Lotta och jag själv var ju Eva-Lina. Den andra flickan sade inte sitt andra namn just då, men det var roligt att ha en vän. Jag visste inte ens om att jag kanske saknat någon i samma ålder att leka med eller att mamma ibland ville kunna vara för sig själv. Det bara föll sig som naturligt. Flickan bodde inte där vi gjorde det, men det var bara några kilometer bort. Hon var där med sin pappa och sin några år yngre bror. Han ville vara med pappan och Lotta strövade fritt omkring som en hund eller katt. Jag tillbringade morgnar och kvällar med mamma men resten av dagen i sällskap med Lotta och vi hade nog ganska så roligt tillsammans. Ibland åskade och regnade det, men då fann vi ibland skydd eller bara blev alldeles våta mitt i äventyret för dagen. Vi cyklade omkring litet i början men sedan gjorde vi strövtång till fots. Bara att vara vänner som hade dagarna för oss själva var gott nog. Ibland badade vi i sjön och plaskade omkring, innan bastade vi med mamma och sedan gick vi till sjön alla tre. En dag sade mamma att nu var det bara tio dagar kvar av vistelsen, sedan skulle sommaren för vår del vara ett sådant där minne. Lotta och jag gjorde vad vi kunde av dagarna och så lovade vi att träffas nästa sommar igen, nu när vi visste att på landet fanns det en vän.

Del fyra.
Jag längtade redan till nästa sommar, när det var två dagar kvar. Mamma tvättade våra kläder och vi flickor hade cyklat till affären för att kunna äta sedan och ha reskost. Lotta visste var affären låg men det hade mamma och jag redan tagit redan på efter bara någon dag eller två. Det var en sådan där gullig liten lanthandel med bara helt litet godis och resten tyg, småsaker och olika livsmedel. Handlaren hade fru och tre barn i olika åldrar som alla försökte hjälpas åt. Sista dagen hade vi redan packat dagen före och Lotta syntes inte till. Jag hade nog velat säga adjö, men det var som om det var första veckan igen. Det var bara jag och mamma och så radion förstås. Vi tog våra saker, mamma låste dörren och så gick vi långt till busshållplatsen. Det blev ingen skjuts den dagen och sedan satt vi plötsligt på tåget och skramlade förbi litet olika landskap en bra stund och jag satt och tänkte på skillnaden mellan landet och staden. Fördel med staden var förstås att få träffa pappa igen. När vi kom fram till slut, till staden, var det som om vi varit borta bara över dagen. Det såg ungefär lika dant ut och så var de vanliga människorna där. Vår lilla familj satt och åt middag och mamma sa inte så mycket. Det var mest utbytande av blickar, menande ögonkast och så en del suckar och kramar. Snart skulle skolan förstås börja igen och det skulle kunna bli ett som alldeles eget äventyr. Någon vecka senare blev mamma sjuk och jag reste aldrig tillbaka till stugan igen. Mamma var hemma mest hela tiden, då hon inte var på sjukhus. Vi fick tillökning i familjen, tvillingpojkar och det fanns hela tiden att göra. Jag hade så mycket för mig och hann kanske inte ens sakna den där platsen i minnets vrå.


(Texten är som så ofta, spontanskriven nu i natten,
då jag ändå inte kan sova)