(Del 1, 2, 3, 4.
Uppdelad i 4 delar, så de kan läsas en del i taget,
exempelvis 4 dagar i följd eller i vilket fall med visst dröjsmål,
om läsningen skulle kännas tung nog för en dag, ett enda tillfälle.)

Del 1.
Mamma hade hyrt en stuga och där fanns varken
elektricitet eller kran med vatten inomhus.
Dasset låg en bit från huset och där fanns ett litet

hus vid sjön. Det var en bastu och det gick att
bada vid den lilla plätten sand. Då vi kom den
aftonen var det ännu ljust ute och vi kom gående

efter att ha fått skjuts ett stycke från stationen
i Katrineholm. Det var en sådan där liten lägenhet
i stugan som var indelad i fyra små utrymmen.

Ingen av de andra som kunde komma var där och
vi hade platsen för oss själv, mamma och jag.
Jag åt en kall måltid med mamma och vi lade oss tidigt.

Det fanns två sängar bredvid varandra som gick att
ställa bredvid varandra. Men mamma ville att det
skulle stå ett nattygsbord mellan, så blev det också.

Då vi gått ut på gården med varsin hink i plåt för att
hämta vatten, passade vi på att skölja av oss. Eftersom
vi var helt ensamma på platsen gick vi utan kläder och

barfota. Det kändes fint att vara med mamma och hon
verkade både på en gång glad och ledsen. Hon ville på
en gång både lämna staden, men samtidigt inte vara helt

från pappa. Själv tänkte jag nog inte så mycket utan mest
bara var. Kvällen vi kom var det precis lagom varmt men
ingen större vind och inte heller regn. Morgonen därpå

vaknade vi tidigt, gick ut till pumpen för att tvätta oss och
så packade vi upp, det var mest mamma som gick omkring
och ordnade med saker. Vi hörde på den gamla fina radion

att det skulle vara sol, nästan inga moln och inget regn där
vi befann oss. Vi gick till skjulet för att inspektera och upptäckte
några cyklar. Det var bara att pumpa däcken och så bar det iväg.

Del två.
Vi hade cyklat och sökt se vad vi hade omkring oss i obygden.
Där fanns bara ängar, träd och blommor och så förstås den
grusiga vägen. Vi hade varit borta några timmar, då mamma

fick för sig att vi kunde finna en liten plätt berghäll att sitta på.
Hon hade brett smörgåsar och gjorde te utan mjölk, socker
eller grädde. Jag bara njöt av dagen som inte var för varm

ännu. Det kändes tryggt i mammas sällskap och hon såg på
mig ibland och log. Hur länge vi skulle vara där, visste jag inte
så noga och det spelade ingen roll så länge vi hade varandra.

Efter fyra dagar började det åska strax efter lunch och sedan
bara som öste regnet ned. Som tur var hade vi ställt cyklarna
under tak i skjulet där de skulle kunna stå torrt. Jag mest bara

var och gjorde som mamma bad mig göra, så sa vi kanske inte
så mycket till varandra. Tvättade kläder vid pumpen och medan
jag pumpade vatten då och då så skötte mamma resten.

Det var litet kul och tryggt att se på. Jag har alltid gillat min
mamma och vi kommer väl överens. Det finns inte så mycket
att munhuggas om men vi retas förstås ibland. Efter en vecka

ungefär, kanske litet längre, då vi var ute och cyklade som
vanligt, hade mamma gått undan en stund och stod ingenstans
att se. Själv gick jag iväg en bit från där vi stannat för att vila

oss och dricka litet vatten vi hade med oss i några flaskor.
Då jag kom tillbaka till våra cyklar stod där en annan flicka
och såg på våra cyklar. Mammas röda 'damcykel' och så min

gröna 'flickcykel'. Skillnaden utom färgen, var förstås att min
mammas hade litet större hjul. Hon vände sig om och såg på
mig, verkade litet blyg först men så vinkade hon och sade hej.

Del tre.
Jag bara stod där och sa ingenting, jag var nog alldeles för häpen.
Av mamma syntes inga spår och när hon väl kom så hade vi
presenterat oss. Den andra flickan hette eller kallades för Lotta

och jag själv var ju Eva-Lina. Den andra flickan sade inte sitt
andra namn just då, men det var roligt att ha en vän. Jag visste
inte ens om att jag kanske saknat någon i samma ålder att leka

med eller att mamma ibland ville kunna vara för sig själv.
Det bara föll sig som naturligt. Flickan bodde inte där vi gjorde
det, men det var bara några kilometer bort. Hon var där med

sin pappa och sin några år yngre bror. Han ville vara med
pappan och Lotta strövade fritt omkring som en hund eller
katt. Jag tillbringade morgnar och kvällar med mamma men

resten av dagen i sällskap med Lotta och vi hade nog ganska
så roligt tillsammans. Ibland åskade och regnade det, men då
fann vi ibland skydd eller bara blev alldeles våta mitt i äventyret

för dagen. Vi cyklade omkring litet i början men sedan gjorde
vi strövtång till fots. Bara att vara vänner som hade dagarna
för oss själva var gott nog. Ibland badade vi i sjön och plaskade

omkring, innan bastade vi med mamma och sedan gick vi till
sjön alla tre. En dag sade mamma att nu var det bara tio dagar
kvar av vistelsen, sedan skulle sommaren för vår del vara ett

sådant där minne. Lotta och jag gjorde vad vi kunde av dagarna
och så lovade vi att träffas nästa sommar igen, nu när vi visste
att på landet fanns det en vän. En sådan som så hälsar en väl.

Del fyra.
Jag längtade redan till nästa sommar, när det var två dagar kvar.
Mamma tvättade våra kläder och vi flickor hade cyklat till affären
för att kunna äta sedan och ha reskost. Lotta visste var affären låg

men det hade mamma och jag redan tagit redan på efter bara
någon dag eller två. Det var en sådan där gullig liten lanthandel
med bara helt litet godis och resten tyg, småsaker och litet olika

livsmedel. Handlaren hade fru och tre barn i olika åldrar som alla
försökte hjälpas åt. Sista dagen hade vi redan packat dagen före
och Lotta syntes inte till. Jag hade nog velat säga adjö, men det

var som om det var första veckan igen. Det var bara jag och så min
mamma och så radion förstås. Vi tog våra saker, mamma låste
dörren och så gick vi långt till busshållplatsen. Det blev ingen

skjuts den dagen och sedan satt vi plötsligt på tåget och vi bara
skramlade förbi litet olika landskap en bra stund och jag satt
och tänkte på skillnaden mellan landet och staden. Fördel med

staden var förstås att få träffa pappa igen. När vi kom fram till
slut, till staden, var det som om vi varit borta bara över dagen.
Det såg ungefär lika dant ut och så var de vanliga människorna

där. Vår lilla familj satt och åt middag och mamma sa inte så
mycket. Det var mest utbytande av blickar, menande ögonkast
och så en del suckar och kramar. Snart skulle skolan förstås

börja igen och det skulle kunna bli ett som alldeles eget äventyr.
Någon vecka senare blev mamma sjuk och jag reste aldrig då
tillbaka till stugan igen. Mamma var hemma mest hela tiden,

då hon inte var på sjukhus. Vi fick tillökning i familjen, pyttesmå
tvillingpojkar och det fanns hela tiden att göra. Jag hade så mycket
för mig och hann kanske inte ens sakna den där platsen i minnets vrå.

(Texten är som så ofta, spontanskriven nu i natten,
då jag ändå inte kan sova)